You are currently browsing the category archive for the 'Vardag' category.
Snart kommer min kompis Lotta hit och vi ska dricka lite vin och snacka skit. Det går väl inte att glömma hur jag igår kväll prisade de tillfällen jag får chans att snacka skit och ordbajsa om i-landsproblem. Tack och lov för att jag har några få goda vänner kvar och nya såsom Lotta. Hon är så härlig med sitt smittande skratt och sina knäppa kommentarer om vad som helst i sort sett. Men innan hon kommer ska jag plugga lite till inför en tentan. Och tur är väl att jag tog en paus alldeles nyligen för att annars hade jag väl retat mig på hur ofta jag måste ta pauser för att kunna koncentrera mig. Om ni inte redan märkt, jag menar om ni inte själva pluggar eller nyligen börjat plugga så är det himla svårt att bara sitta och läsa och läsa och läsa inför en tenta. Det är bland det svåraste. Men jag satte mig i alla fall på min cykel och träffade min far och hans kompis. Vi gick och lyssnade på ett grekiskt band som heter OPA. De var riktigt bra men jag var tvungen att gå efter halva spelningen, d.v.s i pausen för att jag kände hur tentaplugget pockade på igen. Och nu piggar jag upp mig med att lyssna på den här låten:
Enjoy!!
Jag funderar på att byta till blogspot istället. Hur skulle det vara? Efter att ha kikat runt på andras bloggar så verkar det som att man har störts frihet där gällande design och widgets/applications. Kan detta stämma? Ni som läser är ju de som skall tycka till. Nu är det tid för er att tycka till.
Nja så det var tanken kring bloggmiljö.
Tankarna går väl ganska trögt för tillfället. Kom hem för en stund sedan efter att ha varit i skolan och spelat in speakerröster till en jingel jag jobbar med i den ljudkursen jag går i nu. Stannade därefter till på Pocket Shop och shoppade loss. Ha ha ha, shoppa loss är väl knappast rätt ord egentligen. Det blev Är det någon där skriven av Marian Keyes. Riktigt skön chick lit sådär på fredagskvällskvisten. Det är väl ungefär på den nivån jag befinner mig för tillfället.
Är det någon där skriven av Marian Keyes
Handling: Anna Walsh är ett vrak i allas ögon. Fysiskt nedbruten och känslomässigt omskakad. Hon ligger på soffan hemma hos mor och far i Dublin med bara en sak i huvudet: hon måste tillbaka till New York.
New York betyder allt: hennes lägenhet, Det Mest Fantastiska Jobbet Av Alla och utöver det, det mest betydelsefulla, hennes man, Aidan. Men inget är längre enkelt i Annas liv…
Det är inte bara de fysiska och själsliga ärren som gör återkomsten till Manhattan komplicerad utan också det faktum att Aidan verkar ha försvunnit. Är det dags för Anna att gå vidare – är det överhuvudtaget möjligt? Frågorna hopar sig, men en brokig skara av olycksbröder – och systrar – två födslar och ett helknäppt bröllop tycks kunna hjälpa henne att hitta svaren som kan förändra hennes liv…
Dråplig, hjärteknipande och livsbejakande – i den nya romanen visar sig Keyes från sin allra bästa sida! Igen.
Ni måste erkänna att det är riktigt skönt en fredagskväll att dyka ner i en bok där man inte riktigt behöver tänka till utan bara flyta med och att till och med få sig inte bara ett utan flera skratt för att det är sådana absurda saker som utspelar sig i boken. Men de där absurda sakerna är egentligen inte så absurda. Det bästa är väl egentligen att det får mig att känna mig mindre knäpp då mina tankar ofta svänger både hit och dit, vilket andra kanske skulle kalla för flummigt. Vilket det säkerligen är. Jag kan i vart fall med stolthet säga att mitt flummande får andra att skratt. Ibland till och med hysteriskt.
Min käresta är bortrest över helgen så här sitter jag och vet inte riktigt hur jag ska hantera all egen tid. Visst jag har köpt en bok men jag är så satans trött efter denna ganska intensiva tuffa vecka. Därför är tv:n på även om där inte visas något vettigt. Och det som är vettigt har jag redan sett. Hmmm vad är det man kallar detta? I-landsproblem. Men- här backar jag ett steg och säger med all ödmjukhet jag överhuvudtaget har i kroppen: STORT TACK!! För tillfället är alla tänkbara i-landsproblem, stora som små välkomna. Jag har haft så många svåra och tunga tankar och haft så mycket att bearbeta. Därför är jag oerhört tacksam över alla tillfällen som ges att få lov att tänka väldigt lättsamt. Mer, mer, mer, mer av sådant…..
Har ni sett Charlie Wilson’s war? Den visas just nu på Canal + Hits, mitt framför ögonen på mig. Det är därför jag nämner den. Jag tycker att det är en en av få bra amerikanska filmer
Om Charlie Wilson’s War:
Filmen är baserad på en sann historia om en kongressledamot från Texas, vars karriär fick ett abrupt slut då han hittades i badet med två strippor. Han gjorde dock comeback som mannen bakom den största CIA-operationen i USA:s historia, genom att stödja afghanska rebeller under Sovjet-ockupationen.
Väldigt sevärd. Så om ni står där i valet och kvalet om vilken film ni ska se, har ni nu svaret.
Min käresta hade på känn häromdagen att filmen Little miss Sunshine skulle passa mig. Så han spelade in den till mig. Han kunde haft mer än rätt. Den är så fin så fin. Här har ni den:
Mörk komedi om den minst sagt märkliga familjen Hoover. Historien kretsar kring Olive, den sjuåriga dottern som vill bli skönhetsdrottning. Alla i familjen tvingas gå ihop för att hjälpa henne nå sin dröm.
Lite senare idag ska jag titta på Live and become
Franskt drama från 2005. I rollerna: Yaël Abecassis, Roschdy Zem och Moshe Agazai. Regi: Radu Mihaileanu. In mid 80’s Ethiopia, a desperate mother persuades her young son to pose as a Jewish orphan in order to save him from the prevailing famine. The boy is adopted by a Jewish family and grows up in Tel Aviv, constantly dealing with the fear of being exposed. Winner of several awards at Berlin Film Festival.
Live and become passar mig alldeles utmärkt. Satt för några timmar sedan och snackade med min klasskamrat om att jag ska vara en månad i Israel och att jag och min käresta antagligen kommer hyra en lägenhet i Tel Aviv.
Så, det är klart att jag började längta tillbaka och tänka på mina vänner och familj i det underbart vackra landet. En god film och avokadosallad med keso och lite chips, choklad och cider och vad jag kan tänka mig även lite bokläsande. Visst låter det som en skön fredagskväll. Och inte att förglömma, även några minuter på telefon med min älskade.
Ha det gott så länge!!
Jag sa precis till en kompis hur skönt det är att kunna koppla bort sig själv när jag mår bra. Det vill säga att jag tänker inte på hur jag är och vad jag säger och hur jag mår när jag mår bra. Då flyter det. Det vill säga att det är det jag söker efter de dagar jag har det jobbigt. Jag har redan tänkt ut en bra upplevelse för denna dag även om den inte är över. Jag fick i uppdrag av min psykolog att nämna en bra upplevelse och något som varit bra för mitt självförtroende innan jag går och lägger mig. Jag må då säga att det är fantastiskt att vara i ett flöde, det vill säga det som folk kallar för ett flow.
Var precis ute och promenerade i Svalebo/Högsbo. Det är alltid lika mysigt att promenera i de gamla kvarteren mellan träd, bostadshus och villor. Men, idag var det extra mysigt då jag av en slump råkade gå förbi två riktigt sköna göteborgare i sisådär 40/50-års åldern som hade sån där tillräckligt grov dialekt som pratade om ja, vem vet vad, jag kom ju in mitt i. Det härliga var att höra det. Jag såg liksom att båda männen precis hade kommit hem eller om den ena hade varit ute och promenerat och stöta på den andra och behövde fråga sig för om något av sin granne. Så himla mysigt precis sådär vid 17-tiden när folk är på väg hem och hinner utbyta några minuters konversation.
Jag har min fina vän C att tacka. Hon ringde mig precis i tid då jag skulle gå upp efter att ha vilat ett tag för att hitta nya krafter. Men, jag hade alldeles för svårt att gå upp. Vi pratade om att hon förhoppningsvis kommer gå på en arbetsintervju nästa vecka, och jag sa till henne, hoppandes i sängen att jag så gärna vill att hon ska få jobbet. Och efter att ha snackat en stund om lågkonjunkturen som så många andra gör i dessa tider kände jag plötsligt hur min motivation kom tillbaka att uträtta saker. Efter att vi hade lagt på gick jag upp ur sängen och snodde på mig lite kläder, skor, halsduk och jacka och tog med mig återvinning för att slänga på återvinningsstationen och begav mig ut. Väl färdig med slängande så tog jag mig en välbehövlig promenad och det var då jag träffade på dessa två mysiga gubbar. Det var precis vad jag behövde och nu myser jag lite då jag kan gå tillbaka i minnet och tänka på att jag har en vän som tänker på mig. Det är en fin upplevelse.
Nu ska jag sätta igång och plugga igen inför en tenta jag skall ha om tre veckor. Nu gäller det, håll tummarna!!
Usch nu är det sådär ångestjobbigt igen. Jag satt i ett försök att skriva av mig mina känslor men det gjorde att det hela blev ännu värre. Jag lyckades tydligen pricka in rätt ord på mina känslor och lyckades pricka in i den känslan som når mig först av allt. En slags olustig känsla. En riktigt obekväm en. En känsla som lätt skapar illamående. Jag hamnade i den på nytt efter att ha börjat skriva av mig. Märk väl att jag inte mådde på något särskilt sätt innan jag började skriva. Visst det är väl här och nu jag skulle få en komplimang för att jag lyckats så bra med att hitta orden på mina känslor. Jag kan bara hålla med. Men nu är jag ju där igen. I dåligt-självförtroende-och-inte-trivas-med-mig-själv-känslorna. Men det är den där första känslan som kommer krypandes som är den värsta. Den tar sig in i mig som ett kräldjur som vill äta upp mig inifrån. Just nu känner jag mig superynklig. Sådär ynklig så att jag vill tycka synd om mig själv så länge jag bara kan. Oftast mår jag bäst de dagar jag är aktiv vilket i min värld betyder att varit i skolan. Och det var jag idag. Men nu är jag där igen. Jag vet inte just nu vad jag ska säga till mig själv. Vilka snälla ord jag ska ska skjuta in på den tomma platsen i huvudet där de skulle funnits. Jag kan inte placera just nu vad det är som känns mer än ångest. Inte sådan där ta livet av sig ångest utan obehagsångest. Att saker och ting är fel i mitt liv ångest. Att jag inte orkar ta tag i saker ångest och inte orkar göra något åt vad det nu är som behövs tas tag i ångest.
Jag tycker inte om ordet duktig. Och jag vet inte vilket annat ord jag borde använda. Men jag har varit snäll mot mig själv. Jag har blivit tillsagd att tillämpa rutiner för att få ordning på mitt mentala välmående. Oh så fint språk hon använder nu tänker ni. Anledningen kan vara att jag sitter i skolans bibliotek i väntan på att min lekion ska börja. Även om det inte alltid känns så tror jag starkt på påverkan av miljö. Högskolan har utan tvekan påverkat såväl mitt tänkande som mitt språk, till det bättre. Och nu för att komma tillbaka till där jag började.
Jag var igår snäll mot mig själv då jag påbörjade och avslutade en skoluppgift i Digitalt ljud och när jag kom hem la jag mig och läste en stund och skojbråkade med min käresta. Sedan, tro det eller ej, tränade jag Dansaerobics i en timma och mådde tusan så bra efteråt. Det är ju en helt annan sak att jag började må illa 45 minuter in i träningspasset, men, som sagt var, det är en helt annan femma. Undrar fortfarande lite varför men, shit happens, som man brukar säga. Det viktiga är att jag var där och presterade såpass att jag kände mig trött och välmående efteråt. Ja, det vill säga borträknat illamåendet. Jag lyckades även kontra bort onda tankar om hur seg jag är när jag väl tränar. Jag försöker säga till mig själv att känslan av att känna sig vältränad kommer efter en längre tids träning och inte efter 2 veckors tränande 2 ggr á 2 ggr/vecka. Jag måste helt enkelt ge det tid. Denna mening: Jag måste ge det tid, är extremt ”infekterad”. Den trampar på mina ”otålighetsnerver”. Jag är av den naturen att jag vill att allt skall ske med en gång. Och jag kan inte se när jag är mitt i min påbörjade träning att jag är snart 26 år och inte i samma form som jag var när jag var yngre då jag kunde låta bli att träna i ett antal månader för att sedan starta igång på nytt och hamna i god form endast efter ett par veckor. Jag är äldre nu och då tar det längre tid. Jag lyckades i vart fall med att säga snälla tankar till mig själv under träningspasset då alla andra kämpade på och öste på medan jag ställde mig vid sidan av och andades ut och lyckades ta nya tag och krafter. Det allra bästa var ju att jag var där och försökte. Jag hade ju kunnat sitta hemma utan att röra på mig mer än att jag trampat fram och tillbaka mellan rummen som det knappt är något avstånd mellan och det är ju svårt att kalla det för träning, eller hur? M.a.o- jag var snäll mot mig själv. Och jag kan erkänna att jag blev triggad av gårdagens träning. Idag känner jag för att åka och träna igen, men, jag tror minsann att jag ska försöka sätta mig och tentaplugga inför en kommande tenta i Digitalt ljud. Vad en sådan innebär har jag ingen aning om. Det är en fråga som bör ställas till min lärare. Min lärare som sagt att det inte är en tenta som man ska kunna utantillsaker såsom när var denna personen viktig och för vad och hur gör man för att skapa detta. Han menar på att det ska vara mer utvecklande frågor där man får fördjupa sig och förklarar runt och göra djupdykning rakt in i frågan och så vidare.
Däremot så lyckades jag inte helt till 100% med att må helt ok efter att ha haft dumma tankar om min vardag. Igår när jag satt på spårvagnen och tittade på mitt liv utifrån ansåg jag själv att det såg trist ut. Att jag inte är spännande nog. Jag försökte slänga in tankar som att, jag pluggar bättre när jag inte har många aktiviteter runt omkring och att det hjälper mig att skapa bättre fokus och att jag mår bra av det. Och att ingen av mina kompisar klankar ner på mitt leverne utan att det är jag själv som gör det. Om mina kompisar skulle klanka ner på det så är de inga bra kompisar = jag har bra kompisar. Plus att 2 år och kanske 3 månader är inte lång tid. Det är ju den korta tiden jag har att ta det lugnt och fokusera på min studier och att få chansen att få ordning på min mentala hälsa. Jag minns att jag blev ganska rastlös när jag låg och läste bok efter att jag kom hem från skolan igår och att det då någon gång som de där dumma tankarna om att jag har ett trist liv började leta sig fram.
Jag minns att jag vid olika tillfällen då jag var riktigt i farten och knappt hann sitta ner som jag avundades kompisar som sa att de skulle ägna sig åt att läsa en god bok och ta det lugnt under dagen och nu är jag där själv. Nu är jag den som kan göra stressade människor avundsjuka. Men jag tar inte tillfället i akt och jag lyckas inte ta tillvara på tillfället att njuta av lugnet. Men jag försökte i alla fall fylla upp de tomrum i skallen där de snälla tankarna skulle ha infunnit sig när de dumma tankarna dök upp. Det viktiga är att jag försökte.
Enligt ordboken betyder Expert= Den som en gång har försökt.
Jösses, igår hade jag 66 läsare. Det är ta mig tusan rekord. Tack allihopa! Men, jag önskar mig fler kommentarer. In med de bara.
Just nu sitter jag i skolan och det är 2 timmar kvar tills att jag ska på ett programrådsmöte för att kunna ha chans att påverka min framtid, min klass framtid. Att göra något bra helt enkelt. Men, jag hade svårt att somna igår så motivationen är definitivt inte på topp. Trots att vi i min grupp sprang runt och spelade in ljud som vi skall använda till att ljudlägga två bilder. Det var sanslös roligt och vi lärde oss det som borde vara det man tänkt på först att det kan vara smart att höja ljudet för mikrofonen på den apparatur man använder sig av så att man slipper sitta och ”normalisera” ljudet efteråt i ett ljudbearbetningsprogram. När våran lärare berättade för oss att det var att vi hade missat volymen för mikrofonen som motivationen sjönk rejält. Visst att jag faktiskt är lite smått tokig i att sitta med ljudbearbetning så är just det där med att bearbeta volymen något som jag tycker är sanslöst trist. Men vad ska man göra? Vi tänker inte springa ut och spela in allt på nytt.
Tanken var väl att jag under den tid som är innan mötet att jag ska fördjupa mig i en av de kurser jag läser men det där med tröttheten verkar göra sitt och tar över. Får se hur bra jag lyckas. Det märker vi………………
Fasiken vad grym du är Akiva. Han hittar de först och jag för de vidare. Samarbete eller hur ?
Kom hem alldeles nyligen efter att ha varit på Filmfestivalen Göteborg. Såg en Israelisk film som heter Waltz with Bashir ni kan läs mer om den här. Den var otroligt gripande och trots att den handlade om något så fruktansvärt tungt som det första Libanonkriget sett ur ett israeliskt perspektiv så var handlingen lättare att ta in för att filmen var animerad. Men på slutet, den absoluta slutscenen, var vanligt filmad. Och det var effektfullt- det måste jag säga. Det var då jag mådde illa och kände mig ensam och ville spy. Hoppas att ”svenskarna” tog in att det finns fler i världen som kan begå brott mot mänskligheten trots att Israel är med i kriget/konflikten. Med andra ord- Israel är inte alltid boven i dramat. Som sagt var…. jag hoppas att folk fattade det.
Som ni säkerligen förstår så var jag inte på det bästa humör när jag kom ut ur biosalen. Mådde ganska illa och med gråten i halsen. Jag kände efter när jag svalde och försökte bita ihop med mina tänder men kände att ömheten i min visdomstand fortfarande var kvar. Har haft det så sedan i alla fall i onsdag. Superkul- verkligen 
eller inte. Plus att jag vaknade alltför tidigt i morse av smärtan i visdomstanden. Jag var till tandläkaren i morse och det var tänkt att hon skulle ge mig en grundlig undersökning men vidsomstandens krånglande gjorde att undersökningen blev uppskjuten till nästa vecka och att det idag var ett enda stort påtande i visdomstande. Visst- jag kan erkänna att det gör mindre ont just nu men det känns fortfarande och det är tusan så ömt. Med andra ord- en inte så bra dag.
Och som om det inte var nog så fann jag mig ett sätt att gnälla på alla trafikanter i stan. Ja, det är dags igen för cyklistgnället. Jag cyklar, som ni vet, en hel del. Och så även idag. Och om jag finner en anledning att bli arg på alla trafikanter runt mig och då även inräknat cyklister runt mig så tar jag den chansen. Att de inte skäms. Jag är fullt medveten om att jag låter som en gnällkärring men de riskerar såväl mitt liv som deras egna när de beter sig som de gör i trafiken. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Det är såväl cyklisterna såväl som gångtrafikanterna som är de värsta.
Jag plingar och plingar och plingar och plingar på den förbannade cykelplingan och ingen lyssnar. Det slutar ju med att jag blir tvungen att skrika eller hojta till. Dey bästa är när de då reagerar och faktiskt flyttar på sig så jag slipper ramla av cykeln. Vissa av de säger väldigt förvånat: – OJ! Medan andra inte ens bryr sig om att flytta på sig överhuvudtaget. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till för att då har det gått för lång tid och jag hinner inte hoppa av cykeln för att därefter leda den. Jag gör helt enkelt mitt bästa med att väja och zick zacka.
Nej för bövelen nu ska jag käka lite spaghetti och sedan är det dags att plugga. Och dagens ämne är: Pedagogik.
De självtänkande kommentarerna