Obehagskänsla i magen

Usch nu är det sådär ångestjobbigt igen. Jag satt i ett försök att skriva av mig mina känslor men det gjorde att det hela blev ännu värre. Jag lyckades tydligen pricka in rätt ord på mina känslor och lyckades pricka in i den känslan som når mig först av allt. En slags olustig känsla. En riktigt obekväm en. En känsla som lätt skapar illamående. Jag hamnade i den på nytt efter att ha börjat skriva av mig. Märk väl att jag inte mådde på något särskilt sätt innan jag började skriva. Visst det är väl här och nu jag skulle få en komplimang för att jag lyckats så bra med att hitta orden på mina känslor. Jag kan bara hålla med. Men nu är jag ju där igen. I dåligt-självförtroende-och-inte-trivas-med-mig-själv-känslorna. Men det är den där första känslan som kommer krypandes som är den värsta. Den tar sig in i mig som ett kräldjur som vill äta upp mig inifrån. Just nu känner jag mig superynklig. Sådär ynklig så att jag vill tycka synd om mig själv så länge jag bara kan. Oftast mår jag bäst de dagar jag är aktiv vilket i min värld betyder att varit i skolan. Och det var jag idag. Men nu är jag där igen. Jag vet inte just nu vad jag ska säga till mig själv. Vilka snälla ord jag ska ska skjuta in på den tomma platsen i huvudet där de skulle funnits. Jag kan inte placera just nu vad det är som känns mer än ångest. Inte sådan där ta livet av sig ångest utan obehagsångest. Att saker och ting är fel i mitt liv ångest. Att jag inte orkar ta tag i saker ångest och inte orkar göra något åt vad det nu är som behövs tas tag i ångest.

Då var det dags igen

Jaha, och här sitter jag och väntar på att min kompis M i Haifa ska logga in på Skype så jag kan få en ny update om läget i Israel och om han överhuvudtaget blivit kallad till armén. Nervositeten stiger. Jag har dessutom lyckats få tillbaka alla de telenummer jag förlorade i den telefon jag råkade kasta i marken. Så nu kan jag förhoppningsvis få till en ordentlig kontakt med alla vänner i Det Heliga Landet.

Oväntad berg och dalbana

När du vaknar kan du inte veta hur din dag skall börja, hur den kommer se ut efter ett tag, hur den kommer se ut under kvällen och sist men inte minst- du har ingen aning om hur den kommer sluta.

Idag vaknade jag någorlunda ok. Jag var på ok humör, tänkte inte så mycket på hur jag kände mig. Gjorde mitt favoritte vilket är att jag fyller upp ett glas med några klunkar riktigt svalt svart te, lägger i några blad mynta, fyller upp till toppen med varmt vatten för att sedan röra om det hela med en tesked socker. Jag satte mig i soffan med mitt glas תה נענע, Nana Te, vilket är vad jag precis beskrivit. Slog på datorn för att se om jag fått ngt roligt e-mail eller liknande men där fanns inget särskilt spännande. När jag tittar upp står min ”fabrors” son där och frågar om jag inte borde äta något och jag är ju nyvaken så visst varför inte sa jag till honom. Men han trodde att jag var för blyg för att göra frukost till mig själv. jag försökte förklara att jag bara var nyvaken. Trots att det oftare sker än sällan att folk tycker att jag är som en israel, så tyckte inte min ”fabrors” son det. Han trodde att jag inte vågade ta för mig och känna mig som hemma. Så han tyckte att nu fick det vara nog så han sa att han ska fixa frukost till mig om jag kan tala om för honom vad jag tycker om så ska han göra precis det jag tycker om. Jag förvånade honom och sa till honom att:

-”Överraska mig istället! ”

-”Men, tänk om du inte tycker om det jag gör till dig? ”

-”Vaddå som vaddå? ”

-”Jag vet inte men typ, ost, grönsaker och grejer.”

-”Det låter gott, överraska mig!”

Efter en stund kommer han fram till mig med en stor tallrik fylld med grönsaker, philadelphia liknande ost och riktigt smaskigt kryddad keso, vanlig ost och pitabröd uppskuren i mindre bitar. Allt detta har han även arrangerat i en riktigt kreativ uppläggning så att jag knappt vågar röra vid maten. Jag säger till honom att det ser jättefint ut och att det ser ut som ett konstverk. Han verkar nästan bli generad och liksom vänder sig från mig och säger tack.

Jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag frågar honom om hans dag och frågar vad han ska hitta på. Han rabblar upp massa saker och jag kommenterar det och säger att det låter som att han har ett tufft schema. Han instämmer och säger att han inte tycker om när det är så. Jag talar om för honom att det finns värre problem och att jag tycker om hans problem. Han blir lite förvånad och frågar vilka andra slags problem jag relaterar mina tankar till som värre. Jag berättar att min farmor och min andra farbrors sambo (i Sverige) dog med bara 2 månader emellan i våras och att jag därför avundas honom då hans problem upplevs som mycket lättare. Även om jag vet hur det känns att vara stressad då jag efter allt jag varit med om blir väldigt lätt stressad av väldigt lite. Samtalet utvecklas till att vi pratar om hur det är att ha någon nära sig som dör och hur det känns i början, hur tankarna utvecklas och förändras under tidens gång, hur man själv förändras, hur viktigt det är att ”go with the flow”, att låta sig själv känna efter, att inte vara arg på sig själv och så vidare och så vidare. Det kändes skönt att prata med någon som varit igenom samma sak som jag går igenom nu. Även om han på sätt och vis är kvar i det men i mindre skala då hans mamma dog för ca 5 år sedan då han var tonåring men, som han sa, att han tänker på henne varje dag hela tiden och att det inte finns en enda dag som passerar utan att han är medveten om vad han bär med sig och vad som fattas och så vidare.

Plötsligt började det stockas i halsen och jag kände hur det började bränna till i ögonen. Det var länge sedan jag pratade om vad jag förlorat, vem som gått bort, hur ledsen jag är och hur jag upplever det. Det kändes bra men trots att jag gråtit en massa och kännt efter och verkligen gått igenom mycket av sorgen så blev jag ändå, trots allt, förvånad på sätt och vis, när tårarna kom tillbaka. När ledsamheten letade sig fram. Hans son gick efter en stund för att träffa en kompis och då kom min ”fabror” in i köket för att se att allt var ok med mig och han såg att jag var ledsen och jag berättade om vad jag och hans son hade pratat om. Tårarna bara rann som en flod och i vanlig ordning fick jag många goda råd och tankar och berättelse berättade för mig av min ”fabror”. Han är en riktigt vis man och kan alltid få mig på gott humör.

En kompis jag bott på samma campus som i Haifa för ett år sedan ringde och vi ska mötas upp senare idag men först ska jag ta en sväng till beachen och sola och bada. Gött som *pip*. Nu kan det bara bli bättre!

Tålamod

Idag har jag verkligen överträffat mig själv. Jag tog det längsta steget, hoppade från den högsta trampolinen och ställde mig på den högsta avsatsen och tog sats. Jag funderade precis på om jag förlorat någonting…. det enda jag kan ha förlorat var ett ja men som fortfarande idag är ett kanske eller mer: – vi får se, vi tar en dag i taget (faktiskt utformat av mig ej av honom). Det var fan så läskigt men jag hoppade.

Jag gick runt hela dagen idag och en stor del av gårdagskvällen och funderade på en specifik man jag träffade under helgen. Denna man satte griller i huvudet på mig. Faktiskt inte bara griller, även fjärilar i magen och känslor som känns mer äkta än något jag kännt på länge. Men, jag visste inte om han kände detsamma eller om det bara var jag som gick runt med dessa känslor helt allena. När det började närma sig middagsdags för mig och mina ilskna vargtendenser började ta fart mitt i hungern mitt i mina tankar och känslor kring denna mystiska man så frågade jag en kompis som bor i Israel om råd och han sa till mig att om jag har känslor för honom och om det känns som att han kanske missuppfattat mig eller jag honom och om det känns som att jag inte förstår mig på honom så är det mer än rätt att ringa honom och fråga vad tusan det är han tänker på och få bort alla frågetecken ur huvudet. I did it. Och jag fick inte riktigt ett nej, mer som ett kanske eller vi får se eller kanske mer; vi tar en dag i sänder. Han berättade varför och det var en rättvis förklaring och jag vet hur det är att befinna sig där han befinner sig idag i livet. Han är mitt i skiten där man vet varken ut eller in kring vilken väg man ska ta i livet och på vilket sätt det vägvalet kommer förändra ens liv och att man inte valt väg innan har i stort sett hållt på att förstöra en inifrån och ut. Och nu är det hög tid att göra ngt åt det och då kommer jag plötsligt inskuttandes i hans liv med liv och lust och hoppsasteg fylld av energi men även sorg och mina egna problem. Och som den försiktiga och omtänksamma person han är så trodde ju han att han skulle såra mig om han fick ta för stor plats i mitt liv och dessutom om han skulle göra något snedsteg och såra mig så skulle han inte kunna förlåta sig själv just nu. Där står han och jag idag. Jag sa till honom att vi tar en dag i taget och jag är inte här för att övertyga honom om vad som är rätt och fel och inte heller att han ska ge sig in i något han är rädd att han ändå kan klara av i det läget han är i, idag. Men han jag förstod också att han inte vill lägga ner han och mig, vad det än är för att han förstår att det är något värdefullt. Vad som antagligen betydde allra mest för mig var att han kände vad jag kände. Att det inte bara var jag som vet att vi har något speciellt mellan oss. Nu gäller det helt enkelt att jag ser till att samla ihop så mycket tålamod som möjligt. Så mycket det bara går och samtidigt fortsätta leva mitt liv. Ingen vet hur det här kommer sluta. Satans tålamod, satans tankar och känslor som så gärna vill ha nu, som vill veta nu, vill, vill, vill, vill…. men om han är den rätta så kommer det vara värt det och det vet jag med säkerhet att det kommer visa sig, antingen positivt eller negativt. TÅLAMOD!!

Därmed basta

Jag skriver och det tar emot. Det tar emot för att jag jagar min egna svans. Nu undrar ni vad tusan jag syftar på. Jag syftar på det faktum att jag tycker att mina egna tankar är banala. För att jag inte vant mig vid att vara svag. Trots att jag är den första att säga till den som är i samma situation som mig själv att: ”att vara svag är att visa sig stark och om du inte kan vara svag så kommer du aldrig bli stark”. Jag drar även klyschan, den mest förekommande, att man även kan relatera det stadium, det man går igenom, som att: ” efter regn kommer sol och tvärtemot”. Det jobbiga eller det som är bra, är att sådana här klyschor finns till av ett ändamål- att hjälpa. Undrar om jag säger allt detta till mig själv. Om det är så, hoppas jag att det hjälper.

Jag skriver och det tar emot. Tar emot för att jag anser att min sorg, den sorg jag bär på, den sorg jag känner, den sorg jag gråter pga, den sorg jag har för att en av mina närmaste, Anna, har dött. Och hon betyder och betydde otroligt mycket. Och, som om det inte vore nog, som om jag inte redan gått över gränsen gällande klyschor (plötsligt kommer jag att tänka på min förra pojkvän som mer än bara hatade klyschor), att Anna fick en än mer större betydelse för mig efter att hon dog. Missförstå mig rätt här, jag insåg även när hon var vid liv att hon var väldigt betydelsefull för mig. Annars hade jag inte träffat henne så ofta som jag faktiskt gjorde och pratat så mycket om vad som är värdefullt för mig.

Jag hade ingen aning om hur ont det faktiskt kan göra att mista någon som står mig nära. Nu vet jag hur det känns. Och jag kan sätta mig in i hur det var även för en kompis som jag lärde känna under gymnasietiden som mist sin mor. Jag kunde inte vid den tidpunkten när hennes mor dog sätta mig in i hur det kändes överhuvudtaget. Men nu vet jag. Jag kan ju självklart inte veta exakt hur hon känner det. Jag är säker på att hon och jag har många liknande känslor och upplevelser. Men, det var hennes mamma som dog och Anna var inte min mamma. Men nära nog! Anna var min stödperson i livet. Anna var även en av mina bästa vänner och tillika släkt. Dock inte genetisk släkt däremot var hon sambo till min farbror och hon blev tillsammans med honom då jag var 3 år gammal och fortsatte vara det fram till den dag hon dog. Nånting Anna kom tillbaka till då och då när vi pratade om hur det var första gången jag träffade henne var att jag var rädd för henne. Och strax efter kom jag till att accepetera och respektera henne med en väldigt massa kärlek och hon blev i slutändan den där mamman som jag aldrig hade då jag hade behövt det. Återigen, missförstå mig rätt- jag har en biologisk mamma men hon var inte alltid där när det behövdes. Därför fick Anna bli någon slags ersättare. Och ta mig tusan vilken fantastisk ersättare hon var. En av de bästa jag kunde haft. Därför gör det så satans ont, inte bara för att jag fick se hur en sådan fantastisk person som Anna var, gick upp i rök, men, även för att en del av mig dog med henne. Hon var alltid en del av mig- en stor del. Och den delen är nu tom i mig. Och det gör så satans ont att jag inte alltid vet vart jag ska ta vägen med all min sorg. En sorg som alltför många påtalat kommer minska med tiden och ju mer jag sörjer. De har säkerligen rätt- men, i vanlig ordning så ser jag inte ljuset i tunneln. Jag kan erkänna att jag har börjat känna mig bättre och lättare till mods. Men då och då kastas jag tillbaka till ruta ett efter att jag varit sjukskriven och skall börja arbeta på nytt. Just för det faktum att jag aldrig hinner repa mig. Just för att jag inte har råd att sjukskriva mig under en längre tid. Men, nu har 2 olika personer vid 2 olika tillfällen sagt till mig att jag komplettera sjukskrivningen med socialbidrag. Vilket jag nu skall pröva att göra. Detta är ett beslut jag tagit och som måste genomföras då jag nu känner att jag vid varje tillfälle blir utsatt för stress utifrån t.ex. när jag måste ta beslut som kommer emellan mitt sörjande slutar med att jag bryter ihop och att inte kan tänka klart och därefter kommer tröttheten. Och jag vill verkligen inte tillbaka till mitt arbete då jag känner att jag inte får något stöd därifrån. Jag har chefer som skiter blotta fan i mej och som inte vet hur ett ledarskap skall skötas och som definitivt inte vet vad ärlighet innebär. Ok att det finns värre situationer men det är tillräckligt jobbigt för att jag inte skall känna mig uppskattad. Därmed basta!

En levande berg och dal bana

Vad ska man göra om det enda som händer i ens liv är att huvudet känns tungt som bly, ens syster ringer för att höra hur det är med en och småprata när du själv bara orkar säga ja, nej, kanske, jag vet inte etc? Jag hade dessutom en kompis på besök som annars bor i Sthlm och som kom hem nyligen till Sverige från att ha bott i Bueons Aires i 3 månader. Jag var inte mer social då än vad jag annars brukar vara- tvärtom. Jag orkade knappt lyfta ett finger, huvudet hängde på sviskan och blicken var sorgsen som aldrig förr. Det är sådan här en människa kan bli av sorg, av att mista sina närmaste, av att förlora 2 viktiga människoliv. Det hänger över en. Det hänger över mig. Det är vissa dagar en överhängande börda att vara ledsen. Jag kan inte fungera som andra. Jag satt ute i solen tidigare idag, på den uteplats som tillhör det bostadshus jag bor i och försökte göra några knappa handtag i att färdigställa en kalkyl till en stipendieansökan men jag var tvungen att lägga ner det efter ca 20 minuter då jag blev så trött att jag knappt visste vad jag hette. Jag gick in och la mig en stund på sängan för att vila då en massa bilder kom upp i huvudet på en av de jag mist i cancer. Hon snurrade runt i huvudet som bilder där jag såg henne i olika situationer där vi umgåtts och jag kunde höra hennes röst, hennes skratt, hennes andning. Jag såg att hon hade på sig samma scarf hon brukade ha på sig. En scarf i färgen rostbrun/röd som hon brukade ha virad runt håret. Hon hade nästan alltid samma scarf runt huvudet. Den scarfen var verkligen hennes favorit. När hon frös hade hon ännu en scarf, fast runt halsen istället. Hon hade så många vackra scarfes som passade henne så otroligt bra. Denna person jag pratar om var stödperson i livet, en extra mamma. Någon som alltid sträckte ut sin hand och fanns där. Nu är hon inte här i livet längre. Hon är kremerad och har en minnesten till sin ära på en av begravningsplatserna i den staden jag bor i, som även hon bodde i fram tills för 1 1/2 månad sedan.

Huvudet mitt känns som ett blytungt stenblock. Det måste viras upp med hjälp av en kran för att överhuvudtaget kunna styras upp. Det är så det känns idag. Det är så det känns nästan varje dag. Jag vankar av och an som ett stenblock. Benen likaså ibland. Att tänka är det enda jag kan göra ibland. Jag orkar ingenting och jag försöker liksom intala mig själv att jag får känna så här. Men tydligen går det inte in då jag tillslut börjar känna mig frustrerad i denna sorg, att det känns som att det inte finns någon ände och att de bra stunderna inte kan hålla i sig ens en hel dag.

Och då suckar jag…..

Jag suckar djupt och lågt. Högt och lågt.

När min syster ringde sa hon att hon vill att jag ska komma ner till henne i Malmö där hon bor med våran bror och hans familj, för att hon och de vill träffa mig. Jag var ärlig mot henne och sa: -Det är ingen som vill vara med mig. Det är inte så kul att träffa mig som du tror.

Hon sa: -Det kan du väl låta oss bestämma.

Jag sa:- Jovisst, om ni vill sitta med en syster som bara gråter, är så trött att hon inte vet vad hon själv heter och som bara sover hela tiden så ok.

Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust. Det är inget kul att vara mig. Jag är bara ledsen. Och trött. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag gråter lite till. Det hjälper en liten stund. Sen känner jag mig deppig igen. Och så fortsätter det så. Jag ser inget genombrott…. det händer ingenting, det står bara still. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Jag pratar en del om min fina extramamma som dog i cancer, inte alltför mycket dock, det är så jobbigt att börja prata om henne så jag kommer mig inte ofta för mig att göra det. Men ibland tar jag sats och efteråt känns det bättre- en liten stund. Sen går det neråt igen. Jag är levande berg- och-dal-bana.

Fokus

Jag har börjat gå i samtal hos den Judiska Församling jag tillhör’s, församlingspedagog. Kändes som en bra grej att göra då den terapeut jag gått till i flera månader plötsligt visade sig vara alkoholist. Hmmm… ja, just det ja, ännu en sak som jag ska göra- anmäla henne till socialstyrelsen som har en övervakningsavdelning för just den här sortens situationer. Tillbaka till samtalen med församlingspedagogen. De är mer givande än vad jag någonsin kunnat tro. Han ger mig väldigt konkreta saker att arbeta på så jag kan slussas genom den sorgeperiod jag är inne i. Och just det där ordet- slussa, beskriver exakt det behov som behövs tillfredställas i min terapi för att jag skall kunna hjälpa mig själv. Med andra ord så tar jag inte hjälp för att den personen ska tänka åt mig utan för att jag ska kunna hjälpa mig själv genom att den personen får mig in på en annorlunda/alternativ/ny- väg. Och jag misstänker att de råd han ger mig faktiskt hjälper. Jag prövar mig fram och just nu känner jag mig lite lättare till mods än vad jag gjort under hela dagen.

Och samtidigt som jag bearbetar all sorg jag bär på så försöker jag byta den lägenhet jag bor i till en billigare. Församlingspedagogen har rått mig till att följa mina egna behov och använda denna vecka som jag nu valt att ha som sjukskriven till att bearbeta min sorg och att då bara prata om det som är jobbigt och använda de verktyg som hjälper mig att uttrycka mig. Jag använder mig dels av fotografi och av skrivandets ädla konst. Och det är precis det jag gör nu. Skriver av mig! Skriver, skriver, skriver…… Jag skrev tidigare idag ett brev till en av de jag förlorat. Det var skitjobbigt. Efter att jag skrivit två sidor höll jag på att somna. Efter en liten stunds vila- jag satt utomhus på den uteplats som vi hyresgäster har bakom huset, började jag skriva på nytt och efter en stund blev jag sömnig igen och åter igen fick jag lägga ner blocket och pennan. Jag tvekar i den typen av stunder i att min sorg någonsin kommer ta slut och att det överhuvudtaget skulle finnas en ände på det. Men, enligt pedagogen, så fyller sörjande en funktion, men, jag tvekade flera gånger idag när jag satt och skrev brevet, trots att vi pratade om vilka funktioner det fyller. Vi talade om att det är en hedrande ritual till/för den person som man sörjer och att det även är bra för mig, för mitt välbefinnande. Vi sa många bra saker idag. Jag kan ju inte säga att jag inte kom ihåg allt men, mitt fokus är uselt och har varit sådant sen säkerligen 3 månader tillbaka. Ju sämre jag mår desto sämre fokus har jag och ju mindre får jag för mig att jag minns. Med andra ord, ju bättre jag mår desto bättre fokus får jag. Och det känns som att mitt fokus är rätt bra just nu.

Snurr i gamla banor

Jag gick ju in med en ny inställning sist jag skrev och jag önskar att den kunde finnas med i mina tankar även idag när jag skriver. Men, deppigheten har funnit sin plats i min själ igen. Det är kanske inte så märkligt om jag säger att jag knappt sovit i natt för att jag var stressad. Jag somnade lätt som en plätt men vaknade efter några timmar då det fortfarande var mörkt ute och kunde inte somna om. Tillslut bestämde jag mig för att ta en halv tablett av lugnande medel för att stilla mina tankar i förhoppning om att det skulle hjälpa mig att somna in men icke sa nicke. Kl. 06.15 ringde alarmklockan och skulle få upp mig i sängen för att gå till jobbet. Men jag var snurrig och svettades som en gnu och oron blev värre. Jag beslutade att det var bättre att stanna hemma och försöka få ordning i kaoset i mitt huvud och även hemmavid.
Jag flyttade till en ny lägenhet 1 Maj och har inte riktigt fått ordning sen dess. Och det stressar mig. Men, vad som gör mig än mer stressad är att han som är fastighetsägare inte bryr sig om att underhålla sina lägenheter. Jag har försökt i flera veckor att få honom att komma till min lägenhet för att genomföra en ny besiktning så att hålen i väggarna mina kan pluggas igen och dessutom vill jag måla- eller tapetsera om väggarna då de är slitna. Inte nog med det, så är det ett hål i taket i köket där det sticker ut kablar där det borde suttit ngn slags lysrörslampa. Och i badrummet fattas en spegel som borde ingå i lägenheten. Det som irriterar mig ngt så in i bänken är att fastighetsägaren inte ens bryr sig om att ringa tillbaka och att han vill få mig att känna det som att jag tjatar på honom och att jag begär för mkt. Jag känner hur sucken bara letar sig närmare och närmare.

En annan sak som stressar mig är att jag sen många år tillbaka velat konvertera till judendomen då mit judiska arv ej går från min mors sida utan från min fars och enligt halachan, den judiska lagen/rättesnöret så skall arvet gå från moderns sida för att man skall räkans som 100 % judisk. Jag blev accepterad och inräknad som judisk medlem i Judiska Församlingen i min stad trots att jag ej konverterat och trots att den regel vi har idag om att den som har en judisk far skall accepteras som fullvärdig medlem, ej hade trätt i kraft då jag hade fyllt arton år. Så om jag vill så kan jag på sätt och vis räkna mig som 100 % judinna. Men för att mina barn skall bli judiska måste jag konvertera. Och för mig är det, det som betyder mest för mig. Det är så otroligt viktigt för mig att det judiska arvet förs vidare. Jag vet att jag i min själ känner mig som mer än 100% judisk, kanske till och med 500 % judisk men det räcker inte för att mina framtida barn skall få anses vara judiska. Och sen är det en detalj till som skall räknas in. För att Israel, som stat skall räkna min konvertering som fullvärdig så skall den ha genomförts ortodoxt. Hade det inte varit för min zionistiska kärlek till Staten Israel så hade jag inte brytt mig om att genomföra konverteringen ortodoxt. Men, nu är det just så att även denna detalj är otroligt viktig för mig. Min kusin t.ex. hon tycker att jag inte skall behöva konvertera för att alla andra ser mig ju ändå som fullvärdig judinna, vilket kan vara lätt för henne att säga med tanke på att hennes mor är judinna. Men, visst hon har ju på sätt och vis rätt. Det är bara det att judendomen urskiljer sig just på detta vis från andra religioner och etniciteter och kulturer att man måste ha ngt som särskiljer oss från de.
Jag kanske kommer göra konverteringen på ett ortodoxt vis men jag vill först tala med de som håller i den. Och jag är orolig för att de kommer säga till mig att det finns en massa måsten som inte är anpassade efter det samhället vi lever i och det leverne jag har. Och jag vill inte ha en massa måsten. Det här är ju trots allt ngt jag väljer att göra och då vill inte jag att det skall innebära att jag skall ha en massa obstacles som försvårar min väg. Jag började hålla kosher för några månader sedan och det är ett val som inte tagit från vind för våg utan det är ngt mycket väl genomtänkt. Och jag har gått långsamt fram gällande hur mycket kosher jag skall hålla. Det känns på sätt och vis som en bestraffning om jag måste göra en massa måsten för att kunna konvertera ortodoxt. Jag hatar måsten. De kväver mig och låter inte mig vara mig själv. Plus att de skapar oro hos mig.

En förklaring

Ok, jag ska vara ärlig.

Mina närmaste, två av de, i min släkt, dog väldigt nyligen och innan det hände så var det en hel del hem, sjukhus och hospicebesök. Och innan dess familjekaos och självklart mitt egna kaos. Men nu verkar det ha lugnat ner sig på den dödliga fronten så jag tar en lång paus i lidandet.
Halvtidssjukskriven och jag njuter till fullo av det. En liten ask med alladinhjärtan och repriser av sex in the city avsnitt och långa sovmorgnar. Ja, just det ja. Inte att förglömma- långa promenader och frukostar med detaljrikt tidningsläsande. Sa jag att jag njuter av min sjukskrivning? Jaha, jasså inte? Ja men då så. Jag njuter av min sjukskrivning. Vi har det sanslöst bra i Sverige som överhuvudtaget kan sjukskriva oss på det här sättet. Jag har bott 1 år i Israel och jag berättade om Sverige sjukskrivningssystem för en utav mina vänner som säkerligen tog ett stort skutt uppåt taket när jag var färdig. Hon hade aldrig, aldrig, aldrig kunnat sjukskriva sig på samma sätt där nere. Jag är glad att jag har chansen att ta den tid jag behöver för att få bitarna att falla på plats.

Och det verkar som att de 4 kvinnorna i sex and the city inte har det lättare de heller. När jag ser att t.ex. Mirandas största problem är att hon inte får igång sin Tivo och missat ett avsnitt av sin favorit tv-serie så är jag sanslöst avundsjuk. Men, jag har, tro det eller ej, även jag, erfarenhet av sådana banala problem. Och när jag haft det så har jag självklart, pga den person jag är, analyserat det hela och tänkt att det måste finnas något större jag kan oroa mig över och att jag inte kunnat njuta fullt ut av att jag lyckats få bort alla stora hinder och endast behöva fajtas med de små. I can’t help to wonder….. why do we always think in black and white?