Konvertering i de kändare kretsarna

Jösses är ett roligt ord och det tänker jag använda efter att ha läst ett knasigt inlägg på nätet om att Lindsay Lohan ska konvertera till judendomen. Läs mer här. Jag känner ett par där kvinnan i förhållandet har konverterat på grund av kärlek. Jag träffar på fler och fler som är i denna situation men även de som har andra anledningar. Det har nog aldrig varit så många konvertiter idag i Sverige eller så är det bara jag som fått up ögonen för att det existerar. Eller så kanske jag helt enkelt blivit mer öppensinnad och ser vad som finns runt mig. Jag stöttar de i vått och torrt så länge de har argument som håller hela vägen.

För mig är det delad glädje att se att en person konverterar. Jag är född in i kulturen och religionen så för mig är det något som burits med mig sedan barnsben men dessa människor som valt att konvertera vaknar en dag och vet vad de behöver och liksom ger järnet för att nå deras mål. Men, jag har även förstått på en del andra konvertiter att det först fanns som ett litet frö som växt sig större och större och tillslut blivit en blomma då den där magkänslan infunnit sig som talar om att de blivit 100% säkra på att det är judendomen de vill ge sig hän åt. Och inte bara judendomen. Det är så mycket mer än en religion.
Oj nu ger jag mig nog in på en oprövad bana. Säg till om ni inte förstår vad jag menar.
Jo med tanke på det jag sa innan om att vara född in i att vara judisk så vet jag med mig efter alla dessa år att det är även en etnicitet, kultur, gemenskap men såväl en religion. Det är det som är skillnaden mellan alla andra religioner och judendomen. Att vara judisk innebär inte per automatik att du är religiös. Jag är inte religiös så tillvida att jag praktiserar judendomen. Jag grubblar då och då om G-d finns eller om det bara är ett ord eller ett namn som instiftats och som man kommit överens om i den sociala konstruktivismen. Eller om G-d faktiskt existerar som något högre. En G-d i de orden han/hon återfinns/beskrivs som i Torah (Bibeln Gamla Testamentet). Men jag har aldrig beskrivit mig själv som religiös.
Jag är mer en person som kan beskrivas som en funderare. Filosferare. Traditionell i viss mån. Och för mig är det att hålla kosher, gå till synagogan när det faller mig in och inte känns som ett tvång, fira shabbat under avslappnade former, fira de största högtiderna. När jag säger avslappnade former menar jag att jag får lov att vara mig själv, ifrågasätta, fundera och ta min tid men även att få lov att säga nej.

I inlägget om Lindsay Lohan som blivande konvertit skriver de undrandes om detta bara är en ”grej”. Jag hoppas att hon förstår under sin process att bli konvertit är inget man bara blir. Eller som de skrev i inlägget att ett tag var Lindsay inne på Kabbalah och under en annan period Anonyma Alkoholister och vid ett annat tillfälle var det någon slags fredsrörelse. Det låter som att hon försöker hitta sig själv och att hon flackat mellan olika rörelser för att förstå vart hon hör hemma. Och jag är tveksam till om hon hör hemma i judendomen. Jag vet med mig att många konvertiter idag förstår att det inte är bland det lättaste de gett sig in på. Man prövas ständigt varje dag. Och så kommer det alltid förbli. Men det är på något sätt värt det. Det är en slags kärlek, en tillhörighet som ger en värme och styrka och gemenskap som är starkare än allt annat.

Rosh hashana – Nyår i judendomens tecken

Idag är det nyår, det vill säga det judiska nyåret som på hebreiska heter Rosh Hashana ראש השנה. Idag är det 5769 och det skall idag firas hemma hos de anställda ungdomsledare vi har via Judiska Församlingen. Det blir massa god mat och kul folk och helt enkelt en riktigt god stämning. Jag vet att jag kommer ligga och dröna i en soffa ngnstans i lägenheten efter maten. Det är alltid fantastiskt god mat hemma hos ungdomsledarna. Det slår aldrig fel. Jag tänkte för er egen kunskaps och medvetenhets skull att ni får lite information om det judiska nyåret så ni slipper sitta som stora frågetecken:

Rosh ha-shana (hebreiska: ראש השנה, roš haššaná, ung. ”årets huvud”) är den judiska högtid då judarna firar sitt nyår. Rosh hashana firas på första och andra dagen av den judiska månaden tishri, dvs i september eller oktober. Den kallas även åminnelsedagen eller shofar.

Enligt judisk tradition skapades jorden på denna dag och det är vid Rosh Hashana Gud bedömer vad människorna har gjort under det gångna året, och beslutar vad som skall hända dem under det kommande. Under de tio dagar som sedan följer, mellan Rosh Hashana och Jom Kippur, finns tid för eftertanke och botgöring innan domen slutligen fastslås. Det är en tid för försoning.

Under Rosh Hashana blåser man i ett vädurhorn, en shofar (såvida dagen inte infaller på en sabbat). Detta skall, enligt traditionen, väcka människorna till eftertanke.

Till sederna kring Rosh Hashana hör även en festmåltid, då man bland annat brukar äta runda bröd med honung (eventuellt socker eller salt, beroende på lokal tradition), äpple med honung, söta bakelser, godis och alla möjliga söta frukter, till exempel granatäpplen. Dessa rätter skall symbolisera önskan om ett sött och gott nytt år.

2005 inföll Rosh Hashana (5766) 4-5 oktober. 2006 infaller nyåret (5767) 22-24 september. 2007 (5768) infaller högtiden 13-14 september. 2008 (5769) infaller högtiden 29-30 september

en kompis till mig frågade idag om vi äter några speciella maträtter på nyår. Det finns traditioner kring maträtterna men det är olika beroendes på vilken familj du är ifrån då man har olika traditioner i olika familjer. Men, däremot finns det inga traditionella maträtter som har med just nyåret att göra. Gällande efterrätt så kan man ofta se rätter gjorda av äpple och honung som kom att bli typiska symboler och smaker att symbolisera nyåret då man önskar varandra ett sött gott nytt år!!

När det blir fel

Är det inte typiskt att jag sitter och väntar på svar från 2 rabbiner om att bli antagen till ett program för konvertering och att det nu sänds ett program på Kanal 9 som handlar om de olika världsreligionernas tro på G-d?! Jag tänker på när jag ska få ett svar från rabbinerna och jag gläder mig till det. Jag är förväntansfull och vill så gärna sätta igång- helst idag. Det här handlar på något sätt om att göra rätt för sig. Det vill säga det som är rätt för mig. Och detta leder mig in på tankar om vad som hände idag.

Idag är Mors dag och det hade jag glömt av. Jag träffade min mamma när jag var och hälsade på henne på hennes arbete och innan jag gick därifrån frågade hon om jag ville äta middag med henne eller helt enkelt hitta på något med henne. Jag sa att jag var mätt och att mina vänner väntar på mig. Och hon svarade i ledsam ton och lite lätt irriterad och sa att: -Ja ja ja men det är ju Mors dag idag så jag hade förväntat mig mer från mina barn. Med andra ord så fick jag ta all skuld inte bara för mig själv utan även för mina andra 3 syskon. Och så fortsatte hon prata i den här typen av termer och sen så ropade en kompis på mig och då sa hon: -”Gå du, dina vänner väntar på dig”. Så, jag gick och för varje minut som gick fick jag sämre och sämre samvete för att jag inte var med min mamma och att jag inte kände eller hade lust att vara med henne. Sen pratade vi igen efter en stund på telefonen och hon bad om ursäkt för att hon var otydlig med vad hon tidigare hade försökt säga och att vi självklart kan träffas någon annan dag att det inte var tvunget att vara idag och att det som hände tidigare blev fel. Och jag bad om ursäkt för omjag hade sagt eller gjort något fel. Jag försöker göra rätt men det blir fel. Jag stod framför mamma och glömde helt att det var hennes dag idag och istället för att fira henne så gick jag iväg för att vara med mina vänner. Det gör fortfarande ont inom mig även om vi pratade om det och kom överens om att vi ska ses en annan dag och att ingen av oss måste bjuda någon och att vi inte måste ha en viss dag som ett visst namn såsom Mors dag för att fira. jag tycker att det var bra sagt men det gör fortfarande ont i mig. Det känns som en klump i halsen. Just för att jag nuförtiden inte har ngn lust att vara med någon av mina föräldrar och allra minst min mor. Jag är trött på henne och jag orkar inte träffa henne. Jag har ingen motivation för det och jag vet varför och just nu behöver jag bara andas från henne och låta motivationen komma tillbaks av sig själv. Men, det känns som att det inte borde vara så här. Jag tycker att jag inte ska behöva känna mig besvärad av att träffa eller prata med min mor men, trots det så gör jag det. Jag kan inte komma från det och jag känner en skuld för det.

Om jag vet vad jag känner och om jag vet vad jag behöver så borde jag ju säga till mig själv att jag vet vilken väg som är rätt och att skulden inte skall få ta sin plats hos mig. Men- just nu så låter jag den göra det.

Det blev fel. Hur skall jag göra rätt?

Att kunna andas på nytt

Det känns som att jag nu kommit ut ur den bubbla jag var i tidigare idag då jag skrev det senaste blogginlägget. Visst jag gjorde ett tappert försök att komma ur den genom att skriva av mig men, vad jag skulle gjort var att lyfta luren och ringa någon jag känner mig trygg med och ösa ur mig ”skiten”. Vad som hände strax efter att jag hade avslutat det senaste inlägget var att en av mina vänner var inne på sin mail och både han och jag har samma slags mail där man kan chatta med varandra och jag har en återkommande vana av att terrorisera honom på mailen och skicka små chattmeddelande trots att jag oftast vet att han inte har ngn tid så jag ser till att skriva en massa ovettigheter som han kan bli galen av. Helt fantastisk underhållning om man som jag är ganska så lättroad.
Sorry hamnade visst på villovägar!
Okej så han kom in på chatten och han frågade hur läget var med mig och skrev kortfattat att det inte var särskilt bra och han såg till att styra upp en fika med hans fru som även hon är en riktigt bra vän till mig. Och det var verkligen tur det. Annars hade den här dagen antagligen inte lett någonstans förutom rakt ner i det passivare träsket. Det var som att de båda två drog upp mig med rötterna och fick mig till att andas ut. De båda två är dessutom enormt bevandrar i judendomens värld då de lever ett ortodoxt liv till skillnad från mig som inte anser mig leva något särskilt kategoriserat judiskt liv mer än att jag så sakteliga börjat vänja mig vid att äta kosher. Så, efter att jag öst ur mig allt jag funderat på och fortfarande funderar på så kom jag slutligen in på att jag seriöst överväger att genomföra en ortodox konvertering. Och jag yttrade även den rädsla jag känner inför att vara tvingad till ett annorlunda leverne då jag är ute efter att få en större medvetenhet och kunskap och att skaffa mig verktyg för att kunna välja att leva judiskt. Under tiden som vi diskuterade dessa frågor fick jag även reda på att om jag väljer att gå den Ultra-otrodoxa vägen i konverteringen så kan den trots allt inte färdigställas i Sverige utan att jag måste ta mig till London. Plus att när jag väl kommit till London så handlar det inte om att delta i en veckas studier, få ett papper och en stämpel och sedan åka hem utan att det faktiskt handlar om att det tar mycket, mycket längre tid än så.
Och som det ser ut nu så är den mest realistiska vägen för mig att ta hjälp av en ortodox rabbin i Stockholm eller i Oslo. Vilket betyder att jag antagligen kommer pendla varje vecka till Församlingen i den aktuella staden och att jag helt enkelt måste finna mig i det om jag inte väljer att göra en konvertering i Israel vilket jag inte vill då jag varken har lust att lyfta från Sverige eller har energin till det. Jag är nöjd med var jag är nu och vill vara kvar i den känslan.
När detta val kom upp på tapeten idag så blev jag först ganska så frustrerad och trött bara på tanken av att jämt behöva pendla men ju mer tanken satte sig desto mer började jag acceptera det. Då mina vänner är otroligt hjälpsamma så skickade de iväg ett mail både till rabbinen i Stockholm och i Oslo för att fråga om hur jag bör gå till väga. Plus att de är ganska så bra vänner med de båda lärda männen!! Och snacka om att jag kände mig lättad efter att ha fått ut alla tankar ur mitt huvud. Plus att jag lyckades köra ”shoot the rabbi” på en av mina vänner under minst en timmas tid. Den går helt enkelt ut på att ställa så många frågor som möjligt och få svar på de av ngn som är mer lärd än en själv.

Snurr i gamla banor

Jag gick ju in med en ny inställning sist jag skrev och jag önskar att den kunde finnas med i mina tankar även idag när jag skriver. Men, deppigheten har funnit sin plats i min själ igen. Det är kanske inte så märkligt om jag säger att jag knappt sovit i natt för att jag var stressad. Jag somnade lätt som en plätt men vaknade efter några timmar då det fortfarande var mörkt ute och kunde inte somna om. Tillslut bestämde jag mig för att ta en halv tablett av lugnande medel för att stilla mina tankar i förhoppning om att det skulle hjälpa mig att somna in men icke sa nicke. Kl. 06.15 ringde alarmklockan och skulle få upp mig i sängen för att gå till jobbet. Men jag var snurrig och svettades som en gnu och oron blev värre. Jag beslutade att det var bättre att stanna hemma och försöka få ordning i kaoset i mitt huvud och även hemmavid.
Jag flyttade till en ny lägenhet 1 Maj och har inte riktigt fått ordning sen dess. Och det stressar mig. Men, vad som gör mig än mer stressad är att han som är fastighetsägare inte bryr sig om att underhålla sina lägenheter. Jag har försökt i flera veckor att få honom att komma till min lägenhet för att genomföra en ny besiktning så att hålen i väggarna mina kan pluggas igen och dessutom vill jag måla- eller tapetsera om väggarna då de är slitna. Inte nog med det, så är det ett hål i taket i köket där det sticker ut kablar där det borde suttit ngn slags lysrörslampa. Och i badrummet fattas en spegel som borde ingå i lägenheten. Det som irriterar mig ngt så in i bänken är att fastighetsägaren inte ens bryr sig om att ringa tillbaka och att han vill få mig att känna det som att jag tjatar på honom och att jag begär för mkt. Jag känner hur sucken bara letar sig närmare och närmare.

En annan sak som stressar mig är att jag sen många år tillbaka velat konvertera till judendomen då mit judiska arv ej går från min mors sida utan från min fars och enligt halachan, den judiska lagen/rättesnöret så skall arvet gå från moderns sida för att man skall räkans som 100 % judisk. Jag blev accepterad och inräknad som judisk medlem i Judiska Församlingen i min stad trots att jag ej konverterat och trots att den regel vi har idag om att den som har en judisk far skall accepteras som fullvärdig medlem, ej hade trätt i kraft då jag hade fyllt arton år. Så om jag vill så kan jag på sätt och vis räkna mig som 100 % judinna. Men för att mina barn skall bli judiska måste jag konvertera. Och för mig är det, det som betyder mest för mig. Det är så otroligt viktigt för mig att det judiska arvet förs vidare. Jag vet att jag i min själ känner mig som mer än 100% judisk, kanske till och med 500 % judisk men det räcker inte för att mina framtida barn skall få anses vara judiska. Och sen är det en detalj till som skall räknas in. För att Israel, som stat skall räkna min konvertering som fullvärdig så skall den ha genomförts ortodoxt. Hade det inte varit för min zionistiska kärlek till Staten Israel så hade jag inte brytt mig om att genomföra konverteringen ortodoxt. Men, nu är det just så att även denna detalj är otroligt viktig för mig. Min kusin t.ex. hon tycker att jag inte skall behöva konvertera för att alla andra ser mig ju ändå som fullvärdig judinna, vilket kan vara lätt för henne att säga med tanke på att hennes mor är judinna. Men, visst hon har ju på sätt och vis rätt. Det är bara det att judendomen urskiljer sig just på detta vis från andra religioner och etniciteter och kulturer att man måste ha ngt som särskiljer oss från de.
Jag kanske kommer göra konverteringen på ett ortodoxt vis men jag vill först tala med de som håller i den. Och jag är orolig för att de kommer säga till mig att det finns en massa måsten som inte är anpassade efter det samhället vi lever i och det leverne jag har. Och jag vill inte ha en massa måsten. Det här är ju trots allt ngt jag väljer att göra och då vill inte jag att det skall innebära att jag skall ha en massa obstacles som försvårar min väg. Jag började hålla kosher för några månader sedan och det är ett val som inte tagit från vind för våg utan det är ngt mycket väl genomtänkt. Och jag har gått långsamt fram gällande hur mycket kosher jag skall hålla. Det känns på sätt och vis som en bestraffning om jag måste göra en massa måsten för att kunna konvertera ortodoxt. Jag hatar måsten. De kväver mig och låter inte mig vara mig själv. Plus att de skapar oro hos mig.