Manifestationen i Malmö

Jag är ju inte den första som trillar in på min egna blogg och sätter igång att skriva. Jag är en av de som behöver lite tid på mig för att då och då lyckas skriva ngt som sätter sig hos andra och blir minnesvärt. Jag har nu lyckats göra det hos åtminstone en av mina läsare som kallar sig för Ichigo. Fick en sådan fin kommentar av denna människa. Visst är det så att man inte riktigt utvecklas om man inte får något motstånd men med tanke på att jag än så länge endast lyckas dra till mig en kommentar så känner jag att jag nu kommer ett steg längre i mitt skrivande när jag fått en sådan fin kommentar om hur jag kämpar och trampar på som judinna i Sverige. Och nu känns det liksom lite mer ”värt” det när man får en utomståendes perspektiv på det. Tack igen Ichigo.

Lyssnade precis på en låt som heter Burning up av Eric Gadd och det påminde mig med ens hur det kändes då jag tittade på TV4:s 19-nyheter ikväll. Det var ingen lättsam känsla. Tvärtom. Jag tittade och lyssnade på knappt en minuts utdrag av säkerligen mer än en timmas manifesterande i Malmö där många av mina vänner befann sig. Och jag har under hela dagen haft de i tankarna och hoppats och suckat och hoppats ännu mer och skickat de positiva tankar att inget hemskt skulle hända. Precis som Yeshoshua sa i nyheterna så finns det ingen anledning för honom att kasta stenar och psyka palestinier för att de har en annan åsikt, vi måste kunna befinna oss på samma plats och tillåta varandras existens. Jag har efter samtal med folk på plats fått veta att det hänt en hel del och åter igen en hel del som det inte har omnämnts i nyheterna. Och samma sak sker i nyhetsrapporteringen i de flesta stora tidningar vi har i Sverige. Antingen utelämnar de en hel del information eller vrider på informationen så att vi som faktiskt vet och var där upplever en absurditet av rapporteringen och en ilska som håller i sig under en lång tid. Som sagt var- det är inte första gången det sker. Men jag fanns där hos alla som manifesterade för Israels existens och för rätten att manifestera och uttrycka sig. Vi vill alla samma sak- Fred. Om jag och de palestinska klasskamrater jag har klarar av att samsas och till och med ha roligt i varandras sällskap utan att fajtas utan helt enkelt erkänna varandras existens och respektera varandra så kan fler göra samma sak.

Att bli inkastad under kategorin judar

Jag kokar. Hade jag kunnat ändra färg beroendes på humör så hade jag antagligen varit röd som en tomat och dessutom kunnat spruta eld som en drake. Jag läste ett inlägg på en av mina favoritbloggar Bloggfrossa och Mannen som blev trött och läste om att han blivit nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin vardag. Jag blev glad för hans skull då han är en av de knäppaste bloggare jag träffat på i cyberrymden. Visst att det finns stunder då även jag kan tycka att han inte har ett enda vettigt ord att blogga om men, han är trots detta en av de vettigare bloggarna idag. I vart fall så gick jag in på den länk han lagt in till det Stora Bloggpriset och såg att där fanns en kategori som heter judar . Det mesta fantastiska är att under denna kategori handlar det egentligen inte om judar, det handlar om Israel. Precis detta diskuterade jag och min klasskamrat P när vi var på väg till skolan. Att judar alltid ska slängas in under kategorin Israel trots att man inte själv valt att bli född till jude/judinna. Jag står för att jag är judinna men inte att jag per automatisk ska sållas in under kategorin Israel vid diskussioner. Särskilt inte i tider som denna. Jag tar absolut inte automatiskt ställning varken för eller mot Israel automatiskt för att jag är judinna. Tvärtom. Ett bra exempel är judar som inte känner någon som helst anknything till Israel. Man har ingen automatisk reaktion eller anknytning till Israel bara för att man är född jude/judinna. Det är något man skapar sig. Jag hade ingen som helst anknytning, på eget håll, förrän jag åkte dit med min far då jag var 15 år, vilket idag är 11 år sedan. Jag återvände för 3 år sedan och sedan åter igen efter 3 månader för att bo där i ett år.

Per automatik vill jag spy galla på denna handling att skriva en kategori som heter judar när det egentligen handlar om Israel. Jag vill använda varje fult ord som finns. Men jag vill inte sjunka lika lågt som alla de som skiver bloggar och insändare och artiklar idag mot Israel. Jag är inte mer än människa och det är detta som majoriteten i Sverige missar. Jag är först och främst människa och därefter judinna och därefter förälskad i Israel. Jag vaknar inte varje dag med en tanke på att Israel är min allra största kärlek och den jag försvarar i alla lägen. Mitt jag, min familj, mina vänner, min käresta och skolan kommer först. Snälla ni, ni måste förstå.

Då var det dags igen

Jaha, och här sitter jag och väntar på att min kompis M i Haifa ska logga in på Skype så jag kan få en ny update om läget i Israel och om han överhuvudtaget blivit kallad till armén. Nervositeten stiger. Jag har dessutom lyckats få tillbaka alla de telenummer jag förlorade i den telefon jag råkade kasta i marken. Så nu kan jag förhoppningsvis få till en ordentlig kontakt med alla vänner i Det Heliga Landet.

Jag är så arg att det kokar

Min längtan till Israel och mina vänner runt omkring i landet är så stor och stark att jag gråter varje gång jag lyssnar på en israelisk låt jag tycker mycket om. Jag är just nu hos min storasyster som bor utanför Stenungsund och hon är tillsammans med en marockan som precis som jag älskar låten Imini som sjungs av den idag avlidne Ofra Haza. Ofra Haza var en helt otroligt yemenitisk judinna som bodde i Israel. Hennes röst är så stark och så full av känslor att tårarna med ens rullar nerför kinderna så fort låten startats upp. Jag saknar mina underbara vänner så otroligt mycket. Jag önskar att jag hade ord att förklara hur det känns. Jag kan knappt hålla ut till augusti då jag själv sitter på planet till Israel. Jag lyckades mitt i denna eufori skapa en ilska då jag satt och läste Jonathan Lemans krönika:

Sahlins sossar lierar sig med extremister:http://www.expressen.se/debatt/1.1199240

Det var inte svårt att låta ilskan ta över redan efter några rader. Jonathan hade varit på en konferens på Palmecentret som vad jag förstod skulle ha handlat om fred men det slutade med att den handlade om hur många punkter de inbjudna talarna kunde rada upp mot Israels existens. HÄR PRATAR VI OM PALMECENTRET!! Detta center finns för att medverka till fred och skapa den här typen av diskussioner och konferenser. Så vad jag inte kan förstå är varför man bjuder in talare som går ut helt öppet med att vara mot Israels existens och dess invånare som är israeliska medborgare. Jag har bott i detta fantastiska land i 1 år och jag har umgåtts med såväl israeler som araber som beduiner. Jag kan inte säga att jag vet att det kan funka med en tvåstatslösning men jag tycker att det är en bättre lösning än en enstatslösning. I en tvåtstatslösning är även palestinierna inräknade så att de ska få sin egna stat. Jag tycker att det är sanslöst respektlöst att bjudan in talare till en fredens hus och fredens konferens som är uttalat emot Israel och dess existens. Jag kan förstå den ilska som finns i världen mot detta vackra land men det hjälper inte att vara emot dess existens det inbjuder inte till en lösning och det skapar bara mer ilska och frustration hos båda parter. Plus att jag kan inte för mitt liv förstå varför svenska politiker tar ställning mot Israel och dess existens när de själva inte ens varit i landet och talat med politikerna från båda sidor. Det är helt sanslöst. Det är inte första gången det händer och det kan inte nog uttryckas med ordet frustration hos mig. Jag är så satans trött på alla dessa svenskar som tror att de vet och säger att det de säger är sanningen om hur det är när de inte ens satt sin fot där. Varför gör de detta om och om och om igen? Det retar upp mig nåt som in i norden. Jag gör aldrig så om andra länder. Jag kan t.ex. inte sitta och säga att jag vet hur Palestinerna har det eller hur deras önskade stat fungerar idag, just av den anledningen att jag inte bor där och jag har inte heller satt min fot där plus att jag har inte talat med tillräckligt många palestiner för att kunna lägga min näsa i blör.