Dans le Métro

Fasiken vad grym du är Akiva. Han hittar de först och jag för de vidare. Samarbete eller hur ?

Manifestationen i Malmö

Jag är ju inte den första som trillar in på min egna blogg och sätter igång att skriva. Jag är en av de som behöver lite tid på mig för att då och då lyckas skriva ngt som sätter sig hos andra och blir minnesvärt. Jag har nu lyckats göra det hos åtminstone en av mina läsare som kallar sig för Ichigo. Fick en sådan fin kommentar av denna människa. Visst är det så att man inte riktigt utvecklas om man inte får något motstånd men med tanke på att jag än så länge endast lyckas dra till mig en kommentar så känner jag att jag nu kommer ett steg längre i mitt skrivande när jag fått en sådan fin kommentar om hur jag kämpar och trampar på som judinna i Sverige. Och nu känns det liksom lite mer ”värt” det när man får en utomståendes perspektiv på det. Tack igen Ichigo.

Lyssnade precis på en låt som heter Burning up av Eric Gadd och det påminde mig med ens hur det kändes då jag tittade på TV4:s 19-nyheter ikväll. Det var ingen lättsam känsla. Tvärtom. Jag tittade och lyssnade på knappt en minuts utdrag av säkerligen mer än en timmas manifesterande i Malmö där många av mina vänner befann sig. Och jag har under hela dagen haft de i tankarna och hoppats och suckat och hoppats ännu mer och skickat de positiva tankar att inget hemskt skulle hända. Precis som Yeshoshua sa i nyheterna så finns det ingen anledning för honom att kasta stenar och psyka palestinier för att de har en annan åsikt, vi måste kunna befinna oss på samma plats och tillåta varandras existens. Jag har efter samtal med folk på plats fått veta att det hänt en hel del och åter igen en hel del som det inte har omnämnts i nyheterna. Och samma sak sker i nyhetsrapporteringen i de flesta stora tidningar vi har i Sverige. Antingen utelämnar de en hel del information eller vrider på informationen så att vi som faktiskt vet och var där upplever en absurditet av rapporteringen och en ilska som håller i sig under en lång tid. Som sagt var- det är inte första gången det sker. Men jag fanns där hos alla som manifesterade för Israels existens och för rätten att manifestera och uttrycka sig. Vi vill alla samma sak- Fred. Om jag och de palestinska klasskamrater jag har klarar av att samsas och till och med ha roligt i varandras sällskap utan att fajtas utan helt enkelt erkänna varandras existens och respektera varandra så kan fler göra samma sak.

Grinigheten personifierad

Kom hem alldeles nyligen efter att ha varit på Filmfestivalen Göteborg. Såg en Israelisk film som heter Waltz with Bashir ni kan läs mer om den här. Den var otroligt gripande och trots att den handlade om något så fruktansvärt tungt som det första Libanonkriget sett ur ett israeliskt perspektiv så var handlingen lättare att ta in för att filmen var animerad. Men på slutet, den absoluta slutscenen, var vanligt filmad. Och det var effektfullt- det måste jag säga. Det var då jag mådde illa och kände mig ensam och ville spy. Hoppas att ”svenskarna” tog in att det finns fler i världen som kan begå brott mot mänskligheten trots att Israel är med i kriget/konflikten. Med andra ord- Israel är inte alltid boven i dramat. Som sagt var…. jag hoppas att folk fattade det.
Som ni säkerligen förstår så var jag inte på det bästa humör när jag kom ut ur biosalen. Mådde ganska illa och med gråten i halsen. Jag kände efter när jag svalde och försökte bita ihop med mina tänder men kände att ömheten i min visdomstand fortfarande var kvar. Har haft det så sedan i alla fall i onsdag. Superkul- verkligen eller inte. Plus att jag vaknade alltför tidigt i morse av smärtan i visdomstanden. Jag var till tandläkaren i morse och det var tänkt att hon skulle ge mig en grundlig undersökning men vidsomstandens krånglande gjorde att undersökningen blev uppskjuten till nästa vecka och att det idag var ett enda stort påtande i visdomstande. Visst- jag kan erkänna att det gör mindre ont just nu men det känns fortfarande och det är tusan så ömt. Med andra ord- en inte så bra dag.
Och som om det inte var nog så fann jag mig ett sätt att gnälla på alla trafikanter i stan. Ja, det är dags igen för cyklistgnället. Jag cyklar, som ni vet, en hel del. Och så även idag. Och om jag finner en anledning att bli arg på alla trafikanter runt mig och då även inräknat cyklister runt mig så tar jag den chansen. Att de inte skäms. Jag är fullt medveten om att jag låter som en gnällkärring men de riskerar såväl mitt liv som deras egna när de beter sig som de gör i trafiken. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Det är såväl cyklisterna såväl som gångtrafikanterna som är de värsta.
Jag plingar och plingar och plingar och plingar på den förbannade cykelplingan och ingen lyssnar. Det slutar ju med att jag blir tvungen att skrika eller hojta till. Dey bästa är när de då reagerar och faktiskt flyttar på sig så jag slipper ramla av cykeln. Vissa av de säger väldigt förvånat: – OJ! Medan andra inte ens bryr sig om att flytta på sig överhuvudtaget. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till för att då har det gått för lång tid och jag hinner inte hoppa av cykeln för att därefter leda den. Jag gör helt enkelt mitt bästa med att väja och zick zacka.
Nej för bövelen nu ska jag käka lite spaghetti och sedan är det dags att plugga. Och dagens ämne är: Pedagogik.

Att bli inkastad under kategorin judar

Jag kokar. Hade jag kunnat ändra färg beroendes på humör så hade jag antagligen varit röd som en tomat och dessutom kunnat spruta eld som en drake. Jag läste ett inlägg på en av mina favoritbloggar Bloggfrossa och Mannen som blev trött och läste om att han blivit nominerad till Stora Bloggpriset i kategorin vardag. Jag blev glad för hans skull då han är en av de knäppaste bloggare jag träffat på i cyberrymden. Visst att det finns stunder då även jag kan tycka att han inte har ett enda vettigt ord att blogga om men, han är trots detta en av de vettigare bloggarna idag. I vart fall så gick jag in på den länk han lagt in till det Stora Bloggpriset och såg att där fanns en kategori som heter judar . Det mesta fantastiska är att under denna kategori handlar det egentligen inte om judar, det handlar om Israel. Precis detta diskuterade jag och min klasskamrat P när vi var på väg till skolan. Att judar alltid ska slängas in under kategorin Israel trots att man inte själv valt att bli född till jude/judinna. Jag står för att jag är judinna men inte att jag per automatisk ska sållas in under kategorin Israel vid diskussioner. Särskilt inte i tider som denna. Jag tar absolut inte automatiskt ställning varken för eller mot Israel automatiskt för att jag är judinna. Tvärtom. Ett bra exempel är judar som inte känner någon som helst anknything till Israel. Man har ingen automatisk reaktion eller anknytning till Israel bara för att man är född jude/judinna. Det är något man skapar sig. Jag hade ingen som helst anknytning, på eget håll, förrän jag åkte dit med min far då jag var 15 år, vilket idag är 11 år sedan. Jag återvände för 3 år sedan och sedan åter igen efter 3 månader för att bo där i ett år.

Per automatik vill jag spy galla på denna handling att skriva en kategori som heter judar när det egentligen handlar om Israel. Jag vill använda varje fult ord som finns. Men jag vill inte sjunka lika lågt som alla de som skiver bloggar och insändare och artiklar idag mot Israel. Jag är inte mer än människa och det är detta som majoriteten i Sverige missar. Jag är först och främst människa och därefter judinna och därefter förälskad i Israel. Jag vaknar inte varje dag med en tanke på att Israel är min allra största kärlek och den jag försvarar i alla lägen. Mitt jag, min familj, mina vänner, min käresta och skolan kommer först. Snälla ni, ni måste förstå.