You are currently browsing the category archive for the 'Israel' category.
Jag är ju inte den första som trillar in på min egna blogg och sätter igång att skriva. Jag är en av de som behöver lite tid på mig för att då och då lyckas skriva ngt som sätter sig hos andra och blir minnesvärt. Jag har nu lyckats göra det hos åtminstone en av mina läsare som kallar sig för Ichigo. Fick en sådan fin kommentar av denna människa. Visst är det så att man inte riktigt utvecklas om man inte får något motstånd men med tanke på att jag än så länge endast lyckas dra till mig en kommentar så känner jag att jag nu kommer ett steg längre i mitt skrivande när jag fått en sådan fin kommentar om hur jag kämpar och trampar på som judinna i Sverige. Och nu känns det liksom lite mer ”värt” det när man får en utomståendes perspektiv på det. Tack igen Ichigo.
Lyssnade precis på en låt som heter Burning up av Eric Gadd och det påminde mig med ens hur det kändes då jag tittade på TV4:s 19-nyheter ikväll. Det var ingen lättsam känsla. Tvärtom. Jag tittade och lyssnade på knappt en minuts utdrag av säkerligen mer än en timmas manifesterande i Malmö där många av mina vänner befann sig. Och jag har under hela dagen haft de i tankarna och hoppats och suckat och hoppats ännu mer och skickat de positiva tankar att inget hemskt skulle hända. Precis som Yeshoshua sa i nyheterna så finns det ingen anledning för honom att kasta stenar och psyka palestinier för att de har en annan åsikt, vi måste kunna befinna oss på samma plats och tillåta varandras existens. Jag har efter samtal med folk på plats fått veta att det hänt en hel del och åter igen en hel del som det inte har omnämnts i nyheterna. Och samma sak sker i nyhetsrapporteringen i de flesta stora tidningar vi har i Sverige. Antingen utelämnar de en hel del information eller vrider på informationen så att vi som faktiskt vet och var där upplever en absurditet av rapporteringen och en ilska som håller i sig under en lång tid. Som sagt var- det är inte första gången det sker. Men jag fanns där hos alla som manifesterade för Israels existens och för rätten att manifestera och uttrycka sig. Vi vill alla samma sak- Fred. Om jag och de palestinska klasskamrater jag har klarar av att samsas och till och med ha roligt i varandras sällskap utan att fajtas utan helt enkelt erkänna varandras existens och respektera varandra så kan fler göra samma sak.
Kom hem alldeles nyligen efter att ha varit på Filmfestivalen Göteborg. Såg en Israelisk film som heter Waltz with Bashir ni kan läs mer om den här. Den var otroligt gripande och trots att den handlade om något så fruktansvärt tungt som det första Libanonkriget sett ur ett israeliskt perspektiv så var handlingen lättare att ta in för att filmen var animerad. Men på slutet, den absoluta slutscenen, var vanligt filmad. Och det var effektfullt- det måste jag säga. Det var då jag mådde illa och kände mig ensam och ville spy. Hoppas att ”svenskarna” tog in att det finns fler i världen som kan begå brott mot mänskligheten trots att Israel är med i kriget/konflikten. Med andra ord- Israel är inte alltid boven i dramat. Som sagt var…. jag hoppas att folk fattade det.
Som ni säkerligen förstår så var jag inte på det bästa humör när jag kom ut ur biosalen. Mådde ganska illa och med gråten i halsen. Jag kände efter när jag svalde och försökte bita ihop med mina tänder men kände att ömheten i min visdomstand fortfarande var kvar. Har haft det så sedan i alla fall i onsdag. Superkul- verkligen 
eller inte. Plus att jag vaknade alltför tidigt i morse av smärtan i visdomstanden. Jag var till tandläkaren i morse och det var tänkt att hon skulle ge mig en grundlig undersökning men vidsomstandens krånglande gjorde att undersökningen blev uppskjuten till nästa vecka och att det idag var ett enda stort påtande i visdomstande. Visst- jag kan erkänna att det gör mindre ont just nu men det känns fortfarande och det är tusan så ömt. Med andra ord- en inte så bra dag.
Och som om det inte var nog så fann jag mig ett sätt att gnälla på alla trafikanter i stan. Ja, det är dags igen för cyklistgnället. Jag cyklar, som ni vet, en hel del. Och så även idag. Och om jag finner en anledning att bli arg på alla trafikanter runt mig och då även inräknat cyklister runt mig så tar jag den chansen. Att de inte skäms. Jag är fullt medveten om att jag låter som en gnällkärring men de riskerar såväl mitt liv som deras egna när de beter sig som de gör i trafiken. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Det är såväl cyklisterna såväl som gångtrafikanterna som är de värsta.
Jag plingar och plingar och plingar och plingar på den förbannade cykelplingan och ingen lyssnar. Det slutar ju med att jag blir tvungen att skrika eller hojta till. Dey bästa är när de då reagerar och faktiskt flyttar på sig så jag slipper ramla av cykeln. Vissa av de säger väldigt förvånat: – OJ! Medan andra inte ens bryr sig om att flytta på sig överhuvudtaget. Då vet jag inte vad jag ska ta mig till för att då har det gått för lång tid och jag hinner inte hoppa av cykeln för att därefter leda den. Jag gör helt enkelt mitt bästa med att väja och zick zacka.
Nej för bövelen nu ska jag käka lite spaghetti och sedan är det dags att plugga. Och dagens ämne är: Pedagogik.
Jaha, och här sitter jag och väntar på att min kompis M i Haifa ska logga in på Skype så jag kan få en ny update om läget i Israel och om han överhuvudtaget blivit kallad till armén. Nervositeten stiger. Jag har dessutom lyckats få tillbaka alla de telenummer jag förlorade i den telefon jag råkade kasta i marken. Så nu kan jag förhoppningsvis få till en ordentlig kontakt med alla vänner i Det Heliga Landet.
Öppnade datorn för en liten stund sedan efter att ha kommit tillbaka till Tel Aviv. Jag åkte till Haifa i söndags och blev kvar till på onsdag morgon då jag drog vidare till Jerusalem som jag precis åkte ifrån för några timmar sedan. Jag reser som en liten blå. Det ska, tro det eller ej, bli otroligt skönt att komma hem. Jag visste att denna resa inte skulle bli som en semester och jag visste att jag skulle bli trött. Det är klart att jag har roligt och så, i stort sett hela tiden. Men, när jag sitter ner och är för mig själv och tar det lugnt så får jag tid att känna av tröttheten. Och jag har så fina minnen från när The mystery man var här och reste med mig. Han reste tillbaka till Sverige för ca 2 veckor sedan. Vi hade det sanslöst bra. Helt otroligt!! Jag trodde inte mina ögon. Har aldrig haft en sådan bra tid med någon kärlek någonsin. Allt var bra mellan oss hela tiden och han sa ibland vissa dagar att om han var tvungen att åka hem redan den dagen så skulle han ändå vara otroligt tacksam och glad för den tid som han haft med mig i Israel och att han inte hade kunnat haft det bättre. Visst är han fin? Jag berättar inte allt vad han sa och vad vi gjorde men jag kan säga att vi hade det fantastiskt. Och jag saknar honom. Om några dagar får jag träffa honom. Mer precist exakt 5 dagar.
Jag pratade med honom i telefon för en stund sedan och vi pratade bl.a. om hur det ser ut första dagen jag ska till skolan nästa vecka. Och jag berättade att jag måste gå upp redan kl 5.30 för att hinna i tid till första lektionen. Vet ni vad han sa? Min neshama, ahhh *suck*, han är så fin…. han sa att vi kan gå upp tillsammans om det blir lättare för mig. Han vet hur jobbigt det är för mig att ta mig upp ur sängen. Det är alltid han som vaknar först och som ligger och väntar på att jag ska vakna och när han inte orkar vänta längre så ligger han och pussar på mig tills att jag vaknar. Det är det absolut bästa sättet att vakna på. Och ja….. jag sitter med ett leende på läpparna just nu. Och så även under hela bussresan hem till Tel Aviv idag. Bilderna i huvudet från första veckan på semestern här i Israel, snurrade förbi som en film. Jag kunde inte sluta le. Snart, mycket snart kommer jag få träffa honom.
När du vaknar kan du inte veta hur din dag skall börja, hur den kommer se ut efter ett tag, hur den kommer se ut under kvällen och sist men inte minst- du har ingen aning om hur den kommer sluta.
Idag vaknade jag någorlunda ok. Jag var på ok humör, tänkte inte så mycket på hur jag kände mig. Gjorde mitt favoritte vilket är att jag fyller upp ett glas med några klunkar riktigt svalt svart te, lägger i några blad mynta, fyller upp till toppen med varmt vatten för att sedan röra om det hela med en tesked socker. Jag satte mig i soffan med mitt glas תה נענע, Nana Te, vilket är vad jag precis beskrivit. Slog på datorn för att se om jag fått ngt roligt e-mail eller liknande men där fanns inget särskilt spännande. När jag tittar upp står min ”fabrors” son där och frågar om jag inte borde äta något och jag är ju nyvaken så visst varför inte sa jag till honom. Men han trodde att jag var för blyg för att göra frukost till mig själv. jag försökte förklara att jag bara var nyvaken. Trots att det oftare sker än sällan att folk tycker att jag är som en israel, så tyckte inte min ”fabrors” son det. Han trodde att jag inte vågade ta för mig och känna mig som hemma. Så han tyckte att nu fick det vara nog så han sa att han ska fixa frukost till mig om jag kan tala om för honom vad jag tycker om så ska han göra precis det jag tycker om. Jag förvånade honom och sa till honom att:
-”Överraska mig istället! ”
-”Men, tänk om du inte tycker om det jag gör till dig? ”
-”Vaddå som vaddå? ”
-”Jag vet inte men typ, ost, grönsaker och grejer.”
-”Det låter gott, överraska mig!”
Efter en stund kommer han fram till mig med en stor tallrik fylld med grönsaker, philadelphia liknande ost och riktigt smaskigt kryddad keso, vanlig ost och pitabröd uppskuren i mindre bitar. Allt detta har han även arrangerat i en riktigt kreativ uppläggning så att jag knappt vågar röra vid maten. Jag säger till honom att det ser jättefint ut och att det ser ut som ett konstverk. Han verkar nästan bli generad och liksom vänder sig från mig och säger tack.
Jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag frågar honom om hans dag och frågar vad han ska hitta på. Han rabblar upp massa saker och jag kommenterar det och säger att det låter som att han har ett tufft schema. Han instämmer och säger att han inte tycker om när det är så. Jag talar om för honom att det finns värre problem och att jag tycker om hans problem. Han blir lite förvånad och frågar vilka andra slags problem jag relaterar mina tankar till som värre. Jag berättar att min farmor och min andra farbrors sambo (i Sverige) dog med bara 2 månader emellan i våras och att jag därför avundas honom då hans problem upplevs som mycket lättare. Även om jag vet hur det känns att vara stressad då jag efter allt jag varit med om blir väldigt lätt stressad av väldigt lite. Samtalet utvecklas till att vi pratar om hur det är att ha någon nära sig som dör och hur det känns i början, hur tankarna utvecklas och förändras under tidens gång, hur man själv förändras, hur viktigt det är att ”go with the flow”, att låta sig själv känna efter, att inte vara arg på sig själv och så vidare och så vidare. Det kändes skönt att prata med någon som varit igenom samma sak som jag går igenom nu. Även om han på sätt och vis är kvar i det men i mindre skala då hans mamma dog för ca 5 år sedan då han var tonåring men, som han sa, att han tänker på henne varje dag hela tiden och att det inte finns en enda dag som passerar utan att han är medveten om vad han bär med sig och vad som fattas och så vidare.
Plötsligt började det stockas i halsen och jag kände hur det började bränna till i ögonen. Det var länge sedan jag pratade om vad jag förlorat, vem som gått bort, hur ledsen jag är och hur jag upplever det. Det kändes bra men trots att jag gråtit en massa och kännt efter och verkligen gått igenom mycket av sorgen så blev jag ändå, trots allt, förvånad på sätt och vis, när tårarna kom tillbaka. När ledsamheten letade sig fram. Hans son gick efter en stund för att träffa en kompis och då kom min ”fabror” in i köket för att se att allt var ok med mig och han såg att jag var ledsen och jag berättade om vad jag och hans son hade pratat om. Tårarna bara rann som en flod och i vanlig ordning fick jag många goda råd och tankar och berättelse berättade för mig av min ”fabror”. Han är en riktigt vis man och kan alltid få mig på gott humör.
En kompis jag bott på samma campus som i Haifa för ett år sedan ringde och vi ska mötas upp senare idag men först ska jag ta en sväng till beachen och sola och bada. Gött som *pip*. Nu kan det bara bli bättre!
Är äntligen i Israel. Har varit här i 8 dagar nu och skall stanna i 2 veckor till. Jag har mycket tid kvar men är ngt stressad ändå. Pga jag har massa folk att träffa och jag är lite sådär smått lätt stressad efter allt jag gått igenom under våren. Jag känner mest av allt för att inte göra ngt alls. Men det är sanslöst kul att träffa alla kompisar igen.
The mystery man har faktiskt varit här och rest med mig. Han åkte tillbaka igår till Sverige. Så nu är det tomt. Väldigt tomt. Kudden bredvid min är alldeles tom. Tappar motivationen att gå och lägga mig. Det är roligt att gå och lägga sig när man har ngn man tycker om som ligger bredvid en och liksom småpratar med en och kliar en på ryggen och i nacken och som betyder mycket för en. Det är tomt i sängen och det är inget roligt alls. Suck…. Det är klart att jag har roligt här men det blev så konstigt när han åkte hem. Jag hade aldrig trott att jag skulle ha det så roligt med honom och så bra. Men, så var det. Det var verkligen jättebra.
Jag vet inte om man kan vara lyckligare än mig just nu. Ok, kanske om din älskade precis har friat till dig men det är knappt alltså….
Igår var som ni vet sista dagen för mig på mitt usla arbete. Jag blev otroligt överraskad av min chef som sprang och köpte 2 kanellängder, en med vanilj och en utan. Jag skämtade med honom, eller ja, försökte mig på en ironisk utläggning och sa något i stil med att:
-”ja, men, du har ju knappast köpt kanellängderna pga att jag slutar idag. Vi hade ju ingen som hade tagit med sig fredagsfika.
-”Ha, ha, du tror väl inte att jag bryr mig om fredagsfikat. Jag äter ju själv nästan aldrig av fredagsfikat.”
-”Jaha, så det var till mig alltså”
Då kom en kör av röster från mina arbetskamrater:
-”Tack för att du slutar idag mmmmmm mums vad god kanellängd. Mmmm vad gott det var, ha, ha, ha, ha, ha, ha, ha………”
Min arbetskamrat som även hon slutar om några veckor sa:
-”Får jag bestämma själv vilken fredagsfika ni bjuder på när jag slutar? Får jag det, får jag det?”
Min chef bara tittade på henne och log utan att svara henne.
Jag fyllde då i med:
-”Jag hade ju velat ha en kladdkaka. Och jag är jättebra på att baka kladdkaka. Mmmmm vad gott!”
-”Jag hittade inga kladdkakor på Johnséns, de var nog slut. Ha, ha!”
Ja, ni förstår vilken humor vi har på mitt f.d. jobb. Ironi, dåliga skämt, kränkningar…. ha, ha! Jag fick dessutom en kokbok skriven av Mannerström, Gbg:s stolthet. Det blev jag faktiskt väldigt förvånad över. Jag har alltid kännt mig väldigt hmmm… icke uppskattad på jobbet men, jag fick minsann en present av jobbet. Och kokbok var helt perfekt. Jag får nästan alltid kokböcker av vänner och familj som present just för att jag älskar att laga mat. Det var mitt i prick. I och för sig tror jag inte att min chef tänkte särskilt mycket när han valde ut den för att vi har ett gäng av samma slags kokbok liggandes på vårat kontor. Jag vet inte om det har att göra med att vi sponsrar Mannerströms restaurang eller vad det kan vara. Men jag såg hans kokbok stå i ett slags vitrinskåp bredvid alla andra saker som jobbet satt sin logga på.
Jag blev med andra ord glatt överraskad. Och det var skönt. Inte för att jag behövde bekräftelsen men, jag ville hellre gå ifrån jobbet på min sista dag med en bra magkänsla än en dålig som jag hade förberett mig på. Jag har inte haft världens bästa chefer utan 2 av de sämre lämpade och de har vid alldeles för många tillfällen fått mig att känna mig osynlig. Men, nu fick jag i alla fall en bra magkänsla och igår fick jag också chansen att vara spydig mot min chef. Det var skönt. Jag fick honom att förstå att jag redan hade letat mig därifrån för flera månader sedan då jag redan hade sökt andra arbeten och studier och att jag nu kommit in på en toppenutbildning som jag tackat ja till.
Dagen rullade på igår och allt kände bara bättre och bättre. Snackade med en kompis som övertalade mig att följa med på Brassefest på Valand trots att min plan bara var att gå på middag och sedan hem. Och jag sprang iväg till Systembolaget och köpe skumpa, närmare bestämt en Rosé vid namn Törley’s. Men, jag fick den aldrig upprdrucken då det blev som jag trodde…. att jag bara orkade gå på den middag jag var bjuden på och sedan släpa mig hem.
Missade en stor och viktig detalj. Under senare del av eftermiddagen igår under tiden som jag var på jobbet så fick jag samtal av ordförande i den BRF jag hyr min lägenhet från. Hon var jätteglad och berättade för mig att jag fått det bostadsbyte jag sökt, godkänt. Helt otroligt!! Helt fantastiskt. Jag slipper betala 5700 kr i hyra, den kommer ist. bli 2700 och jag kommer bo supercentralt och fint. I en mindre lägenhet än den jag bor i nu men det bryr jag mig faktiskt inte om för att jag är så tokigt glad för denna nya lägenhet. Plus att jag kommer ha ett ordentligt kök. Utan fläkt men det får jag skaffa själv för att som jag förstått det så ingår inte det. Fläkt är ju väldigt nödvändigt!! Särskilt när jag steker lax. Har en del erfarenhet från det sen min tidigare lägenhet som även den saknade fläkt och var en lägenhet på ynka 32 kvm. Denna nya lägenhet är inte så mycket större, endast 7 kvm större men den har i alla fall ett kök man får plats att gå runt i och sitta vid bordet. Väldigt mysigt. Och dessutom är det bara några meter till Slottskogen. Alltså det är helt otroligt. Jag är så lyrisk.
Jag har sånt otroligt flyt.
1. Jag slutade mitt jobb igår.
2. Jag åker till Israel på 3 veckors semester.
3. Dagen efter att jag kommer hem från Israel börjar skolan. (En vecka efter alla andra för att jag är så satans lat och hellre ligger på stranden naaaaaa 
)
4. Några dagar senare flyttar jag till min fantastiska nya lägenhet i stan.
5. Helgen efter, alltså veckan efter att ska jag åka iväg och paddla med mina underbara vänner och the mystery man (som även han följer med till Israel första veckan)
Är livet underbart eller vad?
Jag kommer ihåg när jag bodde i min första lägenhet ute i Askim, en förort till Göteborg och jag drömde mig bort till Majorna och Masthugget och centrala delar av Göteborg. Jag tänkte och filosoferade kring om chansen att bli en lyckligare person ligger i var jag kommer bo. Och bestämde mig för att jag kommer bli en lycklig person om och när jag får en lägenhet i Majorna, Matshugget eller Linnéområdet. Och nu har den dagen kommit. Ta mig tusan om jag inte blir lycklig nu! Ha, ha!
Igår, när jag var på middag. Så träffade jag några bekanta från några år tillbaka. De bor vanligtvis i Israel men, var på besök i vårat kalla land. Och de har fått barn. Och som om det bara regnade så fick jag hålla i deras barn. Oj, oj, oj, jag var så lycklig- igen !! Och jag fick komplimanger. Min kompis som hade middagen påstod att jag har en ”natural gift” med barn. Och jag bara mös. Det var så mysigt att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det här lilla livet var bara 3 månader gammal och så galet söt att man bara ville äta upp henne. Hon var faktiskt ovanligt liten för att vara 3 månader men, hon kommer växa till sig när man minst anar det. Önskar att jag hade ett stadigt förhållande och en man som jag visste att jag ville dela mitt liv med och som jag visste att jag vill skaffa barn med. Men, det ligger långt bort idag. Gud, vad det här lilla livet vad underbart sött. Herregud! Jag brukar skämta och säga att jag ska få minst 10 barn. Det är kul att jag gör det för att för några år sedan (innan min biologiska klocka började ticka), brukade jag säga att jag vill ha högst 2 barn men att jag då var så trött på barn att jag knappt ville se de. Men då var jag ung. Nu är jag ju hela 25 år och saker och ting rör sig. Jag blir äldre och mer stadig i mig själv och är inte rädd för att åldras. Jag är inte längre rädd vid tanken på att bilda familj och dela mitt liv med samma person i resten av mitt liv. Att åldras tillsammans är numer en vacker tanke för mig. Och när jag tänker på det infinner sig en lugn och varm känsla. Var är han ?
Pratade precis med en kollega som berättade om sina nya blogg så jag insåg plötsligt att det kan ju vara dags att uppdatera min egna. Var ju ett tag sedan (nähä )!!
De senaste veckorna har väl inte varit alltför exalterande. Har mest lidit av frustrationsbesvär då jag måste stå ut på jobbet medan en hel massa folk från min avdelning går på semester och liksom ”rub it in” i mitt ansikte innan de går. Men jag har egentligen mitt på det torra då jag alltid kan svara de innan de går ut genom dörren att: -”Ja men då får du ha det så bra för att jag ska också på semester men om 2 veckor och därefter ser du aldrig mig igen.” Folk blir lika chockade varje gång. Det är helt underbart. För att anledningen är att jag ska plugga och slipper ta mig till det här förbaskade arbetet dag efter dag. Istället får jag banka in hundra ggr mer intressant kunskap än vad jag någonsin kunnat göra här. Trollywood here I come!! Oh yes, ni tänker rätt! Jag ska plugga på Högskolan i Väst i Trollhättan. Jag ska plugga Digital media för design och upplevelse, så fint som det heter. Och mitt program samarbetar med Filminsititutionen plus att jag har filmproduktion/video som ämnen som ingår. Och pga detta (bl.a) så är min kära far mer än bara exalterad. Flera ggr i veckan får jag samtal från honom där han frågar om jag fortfarande är glad att jag kommit in på utbildningen plus att han en dag hade fått ”nippran” och sa i sin mest exalterade ton att:
-”Du måste ju arbeta med von trier”.
-”öh, nej, det finns inte en chans att jag gör det, han e ju psykiskt sjuk”.
-”Ja, just därför och sen så finns det ju ngt som heter att säga upp sig”.
-”Jaha, men, pappa då får väl du arbeta med honom då”.
-”Man, ska ta varje chans man får”.
-”Inte denna. Du kan väl arbeta med honom”.
-”Ja, men jag ska göra det. Jag har aldrig sökt arbete i Trollywood, det är dags nu.
-”Bra, gör det!”
Inte tusan tänker jag slita mig gul och blå bara för att man ska ta alla chanser. Om jag arbetar med von Trier så kommer jag själv behöva terapi och stöd efteråt och det känns inte som att det är värt det. Jag ser verkligen fram emot att göra djupa studier i den grafiska världen. Det brukar sluta med att jag är så slukad i det så det går inte att nå mig på några dagar varje gång. Helt borta! Ser bara färger och former. När jag sitter och skapar musik så är det ännu värre. Förutom det ovannämnda så kan jag inte förstå vad folk säger när jag kommer ut ur musikstudion. Det är både hysteriskt roligt och otroligt frustrerande. När ngn pratar med mig så hör jag bara mummel och ungefär som att den andra personen talar arabiska. Inte ett ord stämmer i mitt huvud. Det brukar räcka med att jag är borta från studion i några timmar så blir det normalt igen.
Anyhow…. jag sitter alltså på jobbet och som ni märker är det inte alltför mycket att göra och det har det inte varit på hela veckan så det är en *pip* tur att det är fredag idag. Jag har skickar otala sms, skickat e-mail coh ringt folk. Believe it or not så har jag repeterat mina språkkunskaper i hebreiska och insett att min hebreiska fortfarande är väldigt bra. Jag förstår allt jag läser i den studiebok jag har från mina tidigare studier. Det flyter helt enkelt!! Men jag kan inte svära på att det går lika bra när jag talar men jag fattar i alla fall enklare konversationer och jag kan beställa på caféer och restauranger och fråga mig fram i affärer. Och snart kan jag använda mina språkkunskaper på nytt igen. Jag åker tillbaka till Israel den 12 augusti och stannar i 3 veckor. Snacka om att vara laddad inför resan. Plus att…. trumvirvel….. en kompis till mig ska följa med under den första veckan och under vecka 2 kommer 2 andra kompisar ner och vi kommer väl ses lite då och då men det viktiga är att jag får tid att resa runt och hälsa på alla. Men den där första veckan vet jag kommer bli superkul. Vi har redan planerat en del av rutten. Först Tel Aviv där vi landar sedan, Haifa och därefter Jerusalem och sen är det 1/2 dagar till att min polare drar hem igen. Vi hinner förhoppningsvis med att hälsa på hans kusin som jag tror bor utanför Haifa men jag är lite osäker. Vi får se vad vi hinner med de sista dagarna innan han åker. Det ska bli så himla mysigt.
Idag ska jag åka till Småland där ett gäng kompisar är. De har varit där i stort sett hela veckan men, visst, vissa kom igår och ngn annan kommer i mitten av veckan och en annan kommer också idag men innan mig. De är där och sportar, käkar gott och dricker gott och solar och har det bra helt enkelt. Can’t wait till I’m there. Gud så skönt det ska bli. Kan berätta en liten hemlis *är extra glad över att åka dit för att en väldigt speciell person är där men, jag vågar inte säga alltför mkt för att jag vet inte vad det handlar om*. *Jag menar att jag vet inte vad det är vi har som pågår som känns som är*. Jag ska ger en update när jag vet mer. Om jag överhuvudtaget kan veta mer. Det pirrar lite lätt i magen. *Mysigt* En riktig fining! Oh nej nu vågar jag inte skriva mer om honom… vet ju ingenting än.
Urk på burk. Efter att ha haft en riktigt skön tid i 4 dagar så har nu jobbångesten lyckats få sitt grepp om mig. Det passar väldigt bra med tanke på att det är söndag idag och måndag imorgon och att det är väldigt grått och småregningt ute. Jag har verkligen ingen lust att gå till jobbet imorgon. Jag frågade min storasysters pojkvän om han och min syster kunde anställa mig på heltid som kock i deras hus så jag kunde säga upp mig på det jobb jag har. Han sa att visst det är inga problem. Tänk om det var så lätt!! Jag vill verkligen inte under några omständigheter gå tillbaka till jobbet imorgon. Tycker inte om min arbetsuppgifter och jag har en av Sveriges sämsta chefer och skittråkiga arbetskamrater. Nja, alltså det där med arbetskamraterna är väldigt olika från dag till dag men just nu när jag tycker att allt med jobbet är jobbigt tycker jag att jag har rätt att generalisera och säga att även mina arbetskamrater är tråkiga allt som oftast.
Jag har tänkt väldigt mycket på en väldigt speciell kompis i Israel som jag var med mycket när jag bodde där och igår var han inloggad på Msn i flera timmar och vi satt och skrev till varandra under hela den tiden. Det gjorde mig väldigt glad. Jag har saknar honom väldigt mycket och gör det fortfarande. Han är så himla fin som människa och som vän. Vi har haft många väldigt fina stunder tillsammans. Och förhoppningsvis hinner han hälsa på mig i höst i Sverige. Men först av allt kommer jag komma till Israel och då kommer vi få en del tid tillsammans. Det ska bli så skönt att vara med en riktigt bra vän. Det är sällan det klickar så bra med någon. Och jag trivs väldigt bra med hans familj också och det verkar vara samma för de. Gud vad jag saknar honom. Min fina vän. Jag måste hålla ut. Jag måste ha tålamod. Eller om jag ska vara korrekt så ska jag säga: – Jag vill ha tålamod, jag vill hålla ut hela juli månad och göra ett bra arbete den sista tiden jag har kvar på mitt arbete innan semestern och innan jag säger hej då för gott till min arbetsplats. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in på den utbildning jag sökt så att jag kan få starta upp den seriösa vägen till ett yrke och till att få andas ut och trivas med det jag gör och ha roligt. Håll tummarna för mig vem du än är!!
De självtänkande kommentarerna