You are currently browsing the category archive for the 'Föräldrar' category.
Uttråkad. Trött kan jag inte säga att jag är längre. Lite lätt rastlös. Glad efter att ha sett filmen: ”På smällen”. Den gjorde mig glad och förväntansfull och skapade hopp. Hur töntig den än var så känner jag så. I will not take it back. Min käresta är på jobbet och jag är hemma. För att jag ska ta det lugnt. Inte så konstigt med tanke på hur sjuk jag var igår och i förrigår. Skulle gått på fest i lördags men halsen gjorde bara ondare och ondare och jag kämpade emot och låtsades som ingenting genom att gå på stan och på marknad. Min käresta följde med trots att han var trött och sliten. När vi väl kom hem somnade min fina med en gång och jag drack tonvis av varmt te och åt förbaskat goda lussekatter som jag fick av min fina klassis ”E” och läste en god bok. Jag läste och läste. Suckade och ojade mig och då och då hörde jag små ljud från sidan av mig. Där låg min fina och susade i allsköns ro. Idag är han på jobbet och allt är prima. Imorgon är jag defintivt på fötter igen. Kanske borde baka lite. Har ju inget att göra. Kollade lite på Musikhjälpen och snackade med min mor som är orolig för mig- i vanlig ordning. Hon vill ju bara väl med allt sitt uppräknande av allt jag kan dricka och äta i alternativ väg för att bli bättre. Det är alltid samma visa. Och det är alltid samma saker hon raddar upp. Hur skulle jag inte kunna komma ihåg de? Efter alla dessa år.
Suck…. kämpar med att lägga in plugins på den sidan jag skapar i kursen Webbdesign men det blir bara varningstext på sidan. Verkligen en fungerande plugin el vad säger ni? Suck… det är inte så lätt det här. Men det ska nog ordna sig. Jag mailade min lärare så jag får se om han kan hjälpa mig via mailen el Msn Messenger. Ja, ja, det finns värre problem.
Plan 2 är att baka en eller två äppelpajer till min fars födelsedag på torsdag som belive it or not kommer firas hemma hos mig i min lägenhet. Far min bor bland flyttkartonger så jag tänkte att det är ju en alldeles utmärkt present att ”hosta” med ett födelsedagsjippo då han själv inte kan kirra det. Förutom äppelpaj blir det även en Mjölkchokladtårta som jag hittade recept på, på Arlas hemsida www.arla.se. Very nice! Schyssta puckar el vad?
Är lite lätt rastlös. Inte helt van vid att ha en sådan frihet att ta det lugnt men jag ska nog fixa även det. Men jag kan lugnt säga att det är ett ton myror i kroppen för tillfället.
Jag såg precis en snutt på GP:s webb-tv. Alltså Göteborgs Postens nyhetssändningar eller jag kanske bör beskriva det som en samhällsskildring. Det är roligt att dessa typiska göteborgska profiler från allas vår morgontidning tar sig ut på stan för att intervjua och göra inslag i form av tv-sändningar fast på internet. Vad jag skulle komma till här var att jag kikade på ett inslag om cyklister. Efter att jag endast hade läst rubriken om inslagets innehåll kände jag hur pulsen gick upp och en förväntan letade sig fram. En förväntan om att journalisten hade satt dit dessa satans cyklister, en gång för alla. Jag är själv cyklist och de värsta farorna i trafiken är just cyklisterna själva. Jag är livrädd varje tillfälle jag är ute och cyklar. Jag förstår inte var cyklistens respekt tar vägen när de sätter sig på sadeln och tar första cykeltaget.
VAR TAR DET VÄGEN?
De gör precis som de vill och som de känner för utan att överhuvudtaget tänka efter vad deras handlingar leder till. Jag har fått lära min egna pappa gällande konsekvens och handling. Men han är man och 40-talist som växte upp under väldigt strikta och konservativa förhållandens och uppfostrad enligt typiska kvinn- och mansroller. Men nu talar vi om cyklister. Det finns inte ett enda tillfälle då jag inte lyckats bli fly förbannad och lyckas med att se ut som en ursinnig drake som spyr eld åt alla håll och kanter. JAG KRÄVER RESPEKT OCH EFTERTÄNKSAMHET! Det handlar om bådas liv, såväl mitt egna som den andra cyklisten. Om jag kan så kan de. Men som jag sa. Så fort de sätter foten på cykelpedalen försvinner all respekt och konsekvenstänkande. INFÖR CYKELKÖRKORT TILL ALLA CYKLISTER- NU!
Och åter igen lyckades jag komma in på tillhörande sidospår. I alla fall så handlade inslaget mest av allt om att det var synd om cyklisterna. Det är synd om de förbaskade ouppfostrade cyklisterna därför att de får betala böter på stan om de bryter mot trafikreglerna och för att det är böter med alltför hög summa. Journalisten i inslaget hade även lyckats få tag i en riktigt irriterande GP-Bloggare som skrev om hur förbannad hon hade blivit när själv fick en bot efter att hon hade brutit mot en trafikregel. Vaddå synd om? Varför är det synd om henne? Hon klagar för att polisen sköter sitt jobb och försöker få ordning på er cyklister som får oss andra mer skötsamma cyklister att riskera våra liv var och vareviga dag. Skäms på dig!
När du vaknar kan du inte veta hur din dag skall börja, hur den kommer se ut efter ett tag, hur den kommer se ut under kvällen och sist men inte minst- du har ingen aning om hur den kommer sluta.
Idag vaknade jag någorlunda ok. Jag var på ok humör, tänkte inte så mycket på hur jag kände mig. Gjorde mitt favoritte vilket är att jag fyller upp ett glas med några klunkar riktigt svalt svart te, lägger i några blad mynta, fyller upp till toppen med varmt vatten för att sedan röra om det hela med en tesked socker. Jag satte mig i soffan med mitt glas תה נענע, Nana Te, vilket är vad jag precis beskrivit. Slog på datorn för att se om jag fått ngt roligt e-mail eller liknande men där fanns inget särskilt spännande. När jag tittar upp står min ”fabrors” son där och frågar om jag inte borde äta något och jag är ju nyvaken så visst varför inte sa jag till honom. Men han trodde att jag var för blyg för att göra frukost till mig själv. jag försökte förklara att jag bara var nyvaken. Trots att det oftare sker än sällan att folk tycker att jag är som en israel, så tyckte inte min ”fabrors” son det. Han trodde att jag inte vågade ta för mig och känna mig som hemma. Så han tyckte att nu fick det vara nog så han sa att han ska fixa frukost till mig om jag kan tala om för honom vad jag tycker om så ska han göra precis det jag tycker om. Jag förvånade honom och sa till honom att:
-”Överraska mig istället! ”
-”Men, tänk om du inte tycker om det jag gör till dig? ”
-”Vaddå som vaddå? ”
-”Jag vet inte men typ, ost, grönsaker och grejer.”
-”Det låter gott, överraska mig!”
Efter en stund kommer han fram till mig med en stor tallrik fylld med grönsaker, philadelphia liknande ost och riktigt smaskigt kryddad keso, vanlig ost och pitabröd uppskuren i mindre bitar. Allt detta har han även arrangerat i en riktigt kreativ uppläggning så att jag knappt vågar röra vid maten. Jag säger till honom att det ser jättefint ut och att det ser ut som ett konstverk. Han verkar nästan bli generad och liksom vänder sig från mig och säger tack.
Jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag frågar honom om hans dag och frågar vad han ska hitta på. Han rabblar upp massa saker och jag kommenterar det och säger att det låter som att han har ett tufft schema. Han instämmer och säger att han inte tycker om när det är så. Jag talar om för honom att det finns värre problem och att jag tycker om hans problem. Han blir lite förvånad och frågar vilka andra slags problem jag relaterar mina tankar till som värre. Jag berättar att min farmor och min andra farbrors sambo (i Sverige) dog med bara 2 månader emellan i våras och att jag därför avundas honom då hans problem upplevs som mycket lättare. Även om jag vet hur det känns att vara stressad då jag efter allt jag varit med om blir väldigt lätt stressad av väldigt lite. Samtalet utvecklas till att vi pratar om hur det är att ha någon nära sig som dör och hur det känns i början, hur tankarna utvecklas och förändras under tidens gång, hur man själv förändras, hur viktigt det är att ”go with the flow”, att låta sig själv känna efter, att inte vara arg på sig själv och så vidare och så vidare. Det kändes skönt att prata med någon som varit igenom samma sak som jag går igenom nu. Även om han på sätt och vis är kvar i det men i mindre skala då hans mamma dog för ca 5 år sedan då han var tonåring men, som han sa, att han tänker på henne varje dag hela tiden och att det inte finns en enda dag som passerar utan att han är medveten om vad han bär med sig och vad som fattas och så vidare.
Plötsligt började det stockas i halsen och jag kände hur det började bränna till i ögonen. Det var länge sedan jag pratade om vad jag förlorat, vem som gått bort, hur ledsen jag är och hur jag upplever det. Det kändes bra men trots att jag gråtit en massa och kännt efter och verkligen gått igenom mycket av sorgen så blev jag ändå, trots allt, förvånad på sätt och vis, när tårarna kom tillbaka. När ledsamheten letade sig fram. Hans son gick efter en stund för att träffa en kompis och då kom min ”fabror” in i köket för att se att allt var ok med mig och han såg att jag var ledsen och jag berättade om vad jag och hans son hade pratat om. Tårarna bara rann som en flod och i vanlig ordning fick jag många goda råd och tankar och berättelse berättade för mig av min ”fabror”. Han är en riktigt vis man och kan alltid få mig på gott humör.
En kompis jag bott på samma campus som i Haifa för ett år sedan ringde och vi ska mötas upp senare idag men först ska jag ta en sväng till beachen och sola och bada. Gött som *pip*. Nu kan det bara bli bättre!
Är det inte typiskt att jag sitter och väntar på svar från 2 rabbiner om att bli antagen till ett program för konvertering och att det nu sänds ett program på Kanal 9 som handlar om de olika världsreligionernas tro på G-d?! Jag tänker på när jag ska få ett svar från rabbinerna och jag gläder mig till det. Jag är förväntansfull och vill så gärna sätta igång- helst idag. Det här handlar på något sätt om att göra rätt för sig. Det vill säga det som är rätt för mig. Och detta leder mig in på tankar om vad som hände idag.
Idag är Mors dag och det hade jag glömt av. Jag träffade min mamma när jag var och hälsade på henne på hennes arbete och innan jag gick därifrån frågade hon om jag ville äta middag med henne eller helt enkelt hitta på något med henne. Jag sa att jag var mätt och att mina vänner väntar på mig. Och hon svarade i ledsam ton och lite lätt irriterad och sa att: -Ja ja ja men det är ju Mors dag idag så jag hade förväntat mig mer från mina barn. Med andra ord så fick jag ta all skuld inte bara för mig själv utan även för mina andra 3 syskon. Och så fortsatte hon prata i den här typen av termer och sen så ropade en kompis på mig och då sa hon: -”Gå du, dina vänner väntar på dig”. Så, jag gick och för varje minut som gick fick jag sämre och sämre samvete för att jag inte var med min mamma och att jag inte kände eller hade lust att vara med henne. Sen pratade vi igen efter en stund på telefonen och hon bad om ursäkt för att hon var otydlig med vad hon tidigare hade försökt säga och att vi självklart kan träffas någon annan dag att det inte var tvunget att vara idag och att det som hände tidigare blev fel. Och jag bad om ursäkt för omjag hade sagt eller gjort något fel. Jag försöker göra rätt men det blir fel. Jag stod framför mamma och glömde helt att det var hennes dag idag och istället för att fira henne så gick jag iväg för att vara med mina vänner. Det gör fortfarande ont inom mig även om vi pratade om det och kom överens om att vi ska ses en annan dag och att ingen av oss måste bjuda någon och att vi inte måste ha en viss dag som ett visst namn såsom Mors dag för att fira. jag tycker att det var bra sagt men det gör fortfarande ont i mig. Det känns som en klump i halsen. Just för att jag nuförtiden inte har ngn lust att vara med någon av mina föräldrar och allra minst min mor. Jag är trött på henne och jag orkar inte träffa henne. Jag har ingen motivation för det och jag vet varför och just nu behöver jag bara andas från henne och låta motivationen komma tillbaks av sig själv. Men, det känns som att det inte borde vara så här. Jag tycker att jag inte ska behöva känna mig besvärad av att träffa eller prata med min mor men, trots det så gör jag det. Jag kan inte komma från det och jag känner en skuld för det.
Om jag vet vad jag känner och om jag vet vad jag behöver så borde jag ju säga till mig själv att jag vet vilken väg som är rätt och att skulden inte skall få ta sin plats hos mig. Men- just nu så låter jag den göra det.
Det blev fel. Hur skall jag göra rätt?
De självtänkande kommentarerna