You are currently browsing the category archive for the 'Bearbetning' category.
Jag sa precis till en kompis hur skönt det är att kunna koppla bort sig själv när jag mår bra. Det vill säga att jag tänker inte på hur jag är och vad jag säger och hur jag mår när jag mår bra. Då flyter det. Det vill säga att det är det jag söker efter de dagar jag har det jobbigt. Jag har redan tänkt ut en bra upplevelse för denna dag även om den inte är över. Jag fick i uppdrag av min psykolog att nämna en bra upplevelse och något som varit bra för mitt självförtroende innan jag går och lägger mig. Jag må då säga att det är fantastiskt att vara i ett flöde, det vill säga det som folk kallar för ett flow.
Usch nu är det sådär ångestjobbigt igen. Jag satt i ett försök att skriva av mig mina känslor men det gjorde att det hela blev ännu värre. Jag lyckades tydligen pricka in rätt ord på mina känslor och lyckades pricka in i den känslan som når mig först av allt. En slags olustig känsla. En riktigt obekväm en. En känsla som lätt skapar illamående. Jag hamnade i den på nytt efter att ha börjat skriva av mig. Märk väl att jag inte mådde på något särskilt sätt innan jag började skriva. Visst det är väl här och nu jag skulle få en komplimang för att jag lyckats så bra med att hitta orden på mina känslor. Jag kan bara hålla med. Men nu är jag ju där igen. I dåligt-självförtroende-och-inte-trivas-med-mig-själv-känslorna. Men det är den där första känslan som kommer krypandes som är den värsta. Den tar sig in i mig som ett kräldjur som vill äta upp mig inifrån. Just nu känner jag mig superynklig. Sådär ynklig så att jag vill tycka synd om mig själv så länge jag bara kan. Oftast mår jag bäst de dagar jag är aktiv vilket i min värld betyder att varit i skolan. Och det var jag idag. Men nu är jag där igen. Jag vet inte just nu vad jag ska säga till mig själv. Vilka snälla ord jag ska ska skjuta in på den tomma platsen i huvudet där de skulle funnits. Jag kan inte placera just nu vad det är som känns mer än ångest. Inte sådan där ta livet av sig ångest utan obehagsångest. Att saker och ting är fel i mitt liv ångest. Att jag inte orkar ta tag i saker ångest och inte orkar göra något åt vad det nu är som behövs tas tag i ångest.
Jag tycker inte om ordet duktig. Och jag vet inte vilket annat ord jag borde använda. Men jag har varit snäll mot mig själv. Jag har blivit tillsagd att tillämpa rutiner för att få ordning på mitt mentala välmående. Oh så fint språk hon använder nu tänker ni. Anledningen kan vara att jag sitter i skolans bibliotek i väntan på att min lekion ska börja. Även om det inte alltid känns så tror jag starkt på påverkan av miljö. Högskolan har utan tvekan påverkat såväl mitt tänkande som mitt språk, till det bättre. Och nu för att komma tillbaka till där jag började.
Jag var igår snäll mot mig själv då jag påbörjade och avslutade en skoluppgift i Digitalt ljud och när jag kom hem la jag mig och läste en stund och skojbråkade med min käresta. Sedan, tro det eller ej, tränade jag Dansaerobics i en timma och mådde tusan så bra efteråt. Det är ju en helt annan sak att jag började må illa 45 minuter in i träningspasset, men, som sagt var, det är en helt annan femma. Undrar fortfarande lite varför men, shit happens, som man brukar säga. Det viktiga är att jag var där och presterade såpass att jag kände mig trött och välmående efteråt. Ja, det vill säga borträknat illamåendet. Jag lyckades även kontra bort onda tankar om hur seg jag är när jag väl tränar. Jag försöker säga till mig själv att känslan av att känna sig vältränad kommer efter en längre tids träning och inte efter 2 veckors tränande 2 ggr á 2 ggr/vecka. Jag måste helt enkelt ge det tid. Denna mening: Jag måste ge det tid, är extremt ”infekterad”. Den trampar på mina ”otålighetsnerver”. Jag är av den naturen att jag vill att allt skall ske med en gång. Och jag kan inte se när jag är mitt i min påbörjade träning att jag är snart 26 år och inte i samma form som jag var när jag var yngre då jag kunde låta bli att träna i ett antal månader för att sedan starta igång på nytt och hamna i god form endast efter ett par veckor. Jag är äldre nu och då tar det längre tid. Jag lyckades i vart fall med att säga snälla tankar till mig själv under träningspasset då alla andra kämpade på och öste på medan jag ställde mig vid sidan av och andades ut och lyckades ta nya tag och krafter. Det allra bästa var ju att jag var där och försökte. Jag hade ju kunnat sitta hemma utan att röra på mig mer än att jag trampat fram och tillbaka mellan rummen som det knappt är något avstånd mellan och det är ju svårt att kalla det för träning, eller hur? M.a.o- jag var snäll mot mig själv. Och jag kan erkänna att jag blev triggad av gårdagens träning. Idag känner jag för att åka och träna igen, men, jag tror minsann att jag ska försöka sätta mig och tentaplugga inför en kommande tenta i Digitalt ljud. Vad en sådan innebär har jag ingen aning om. Det är en fråga som bör ställas till min lärare. Min lärare som sagt att det inte är en tenta som man ska kunna utantillsaker såsom när var denna personen viktig och för vad och hur gör man för att skapa detta. Han menar på att det ska vara mer utvecklande frågor där man får fördjupa sig och förklarar runt och göra djupdykning rakt in i frågan och så vidare.
Däremot så lyckades jag inte helt till 100% med att må helt ok efter att ha haft dumma tankar om min vardag. Igår när jag satt på spårvagnen och tittade på mitt liv utifrån ansåg jag själv att det såg trist ut. Att jag inte är spännande nog. Jag försökte slänga in tankar som att, jag pluggar bättre när jag inte har många aktiviteter runt omkring och att det hjälper mig att skapa bättre fokus och att jag mår bra av det. Och att ingen av mina kompisar klankar ner på mitt leverne utan att det är jag själv som gör det. Om mina kompisar skulle klanka ner på det så är de inga bra kompisar = jag har bra kompisar. Plus att 2 år och kanske 3 månader är inte lång tid. Det är ju den korta tiden jag har att ta det lugnt och fokusera på min studier och att få chansen att få ordning på min mentala hälsa. Jag minns att jag blev ganska rastlös när jag låg och läste bok efter att jag kom hem från skolan igår och att det då någon gång som de där dumma tankarna om att jag har ett trist liv började leta sig fram.
Jag minns att jag vid olika tillfällen då jag var riktigt i farten och knappt hann sitta ner som jag avundades kompisar som sa att de skulle ägna sig åt att läsa en god bok och ta det lugnt under dagen och nu är jag där själv. Nu är jag den som kan göra stressade människor avundsjuka. Men jag tar inte tillfället i akt och jag lyckas inte ta tillvara på tillfället att njuta av lugnet. Men jag försökte i alla fall fylla upp de tomrum i skallen där de snälla tankarna skulle ha infunnit sig när de dumma tankarna dök upp. Det viktiga är att jag försökte.
Enligt ordboken betyder Expert= Den som en gång har försökt.
När du vaknar kan du inte veta hur din dag skall börja, hur den kommer se ut efter ett tag, hur den kommer se ut under kvällen och sist men inte minst- du har ingen aning om hur den kommer sluta.
Idag vaknade jag någorlunda ok. Jag var på ok humör, tänkte inte så mycket på hur jag kände mig. Gjorde mitt favoritte vilket är att jag fyller upp ett glas med några klunkar riktigt svalt svart te, lägger i några blad mynta, fyller upp till toppen med varmt vatten för att sedan röra om det hela med en tesked socker. Jag satte mig i soffan med mitt glas תה נענע, Nana Te, vilket är vad jag precis beskrivit. Slog på datorn för att se om jag fått ngt roligt e-mail eller liknande men där fanns inget särskilt spännande. När jag tittar upp står min ”fabrors” son där och frågar om jag inte borde äta något och jag är ju nyvaken så visst varför inte sa jag till honom. Men han trodde att jag var för blyg för att göra frukost till mig själv. jag försökte förklara att jag bara var nyvaken. Trots att det oftare sker än sällan att folk tycker att jag är som en israel, så tyckte inte min ”fabrors” son det. Han trodde att jag inte vågade ta för mig och känna mig som hemma. Så han tyckte att nu fick det vara nog så han sa att han ska fixa frukost till mig om jag kan tala om för honom vad jag tycker om så ska han göra precis det jag tycker om. Jag förvånade honom och sa till honom att:
-”Överraska mig istället! ”
-”Men, tänk om du inte tycker om det jag gör till dig? ”
-”Vaddå som vaddå? ”
-”Jag vet inte men typ, ost, grönsaker och grejer.”
-”Det låter gott, överraska mig!”
Efter en stund kommer han fram till mig med en stor tallrik fylld med grönsaker, philadelphia liknande ost och riktigt smaskigt kryddad keso, vanlig ost och pitabröd uppskuren i mindre bitar. Allt detta har han även arrangerat i en riktigt kreativ uppläggning så att jag knappt vågar röra vid maten. Jag säger till honom att det ser jättefint ut och att det ser ut som ett konstverk. Han verkar nästan bli generad och liksom vänder sig från mig och säger tack.
Jag sätter mig vid köksbordet och börjar äta. Jag frågar honom om hans dag och frågar vad han ska hitta på. Han rabblar upp massa saker och jag kommenterar det och säger att det låter som att han har ett tufft schema. Han instämmer och säger att han inte tycker om när det är så. Jag talar om för honom att det finns värre problem och att jag tycker om hans problem. Han blir lite förvånad och frågar vilka andra slags problem jag relaterar mina tankar till som värre. Jag berättar att min farmor och min andra farbrors sambo (i Sverige) dog med bara 2 månader emellan i våras och att jag därför avundas honom då hans problem upplevs som mycket lättare. Även om jag vet hur det känns att vara stressad då jag efter allt jag varit med om blir väldigt lätt stressad av väldigt lite. Samtalet utvecklas till att vi pratar om hur det är att ha någon nära sig som dör och hur det känns i början, hur tankarna utvecklas och förändras under tidens gång, hur man själv förändras, hur viktigt det är att ”go with the flow”, att låta sig själv känna efter, att inte vara arg på sig själv och så vidare och så vidare. Det kändes skönt att prata med någon som varit igenom samma sak som jag går igenom nu. Även om han på sätt och vis är kvar i det men i mindre skala då hans mamma dog för ca 5 år sedan då han var tonåring men, som han sa, att han tänker på henne varje dag hela tiden och att det inte finns en enda dag som passerar utan att han är medveten om vad han bär med sig och vad som fattas och så vidare.
Plötsligt började det stockas i halsen och jag kände hur det började bränna till i ögonen. Det var länge sedan jag pratade om vad jag förlorat, vem som gått bort, hur ledsen jag är och hur jag upplever det. Det kändes bra men trots att jag gråtit en massa och kännt efter och verkligen gått igenom mycket av sorgen så blev jag ändå, trots allt, förvånad på sätt och vis, när tårarna kom tillbaka. När ledsamheten letade sig fram. Hans son gick efter en stund för att träffa en kompis och då kom min ”fabror” in i köket för att se att allt var ok med mig och han såg att jag var ledsen och jag berättade om vad jag och hans son hade pratat om. Tårarna bara rann som en flod och i vanlig ordning fick jag många goda råd och tankar och berättelse berättade för mig av min ”fabror”. Han är en riktigt vis man och kan alltid få mig på gott humör.
En kompis jag bott på samma campus som i Haifa för ett år sedan ringde och vi ska mötas upp senare idag men först ska jag ta en sväng till beachen och sola och bada. Gött som *pip*. Nu kan det bara bli bättre!
Jag har börjat gå i samtal hos den Judiska Församling jag tillhör’s, församlingspedagog. Kändes som en bra grej att göra då den terapeut jag gått till i flera månader plötsligt visade sig vara alkoholist. Hmmm… ja, just det ja, ännu en sak som jag ska göra- anmäla henne till socialstyrelsen som har en övervakningsavdelning för just den här sortens situationer. Tillbaka till samtalen med församlingspedagogen. De är mer givande än vad jag någonsin kunnat tro. Han ger mig väldigt konkreta saker att arbeta på så jag kan slussas genom den sorgeperiod jag är inne i. Och just det där ordet- slussa, beskriver exakt det behov som behövs tillfredställas i min terapi för att jag skall kunna hjälpa mig själv. Med andra ord så tar jag inte hjälp för att den personen ska tänka åt mig utan för att jag ska kunna hjälpa mig själv genom att den personen får mig in på en annorlunda/alternativ/ny- väg. Och jag misstänker att de råd han ger mig faktiskt hjälper. Jag prövar mig fram och just nu känner jag mig lite lättare till mods än vad jag gjort under hela dagen.
Och samtidigt som jag bearbetar all sorg jag bär på så försöker jag byta den lägenhet jag bor i till en billigare. Församlingspedagogen har rått mig till att följa mina egna behov och använda denna vecka som jag nu valt att ha som sjukskriven till att bearbeta min sorg och att då bara prata om det som är jobbigt och använda de verktyg som hjälper mig att uttrycka mig. Jag använder mig dels av fotografi och av skrivandets ädla konst. Och det är precis det jag gör nu. Skriver av mig! Skriver, skriver, skriver…… Jag skrev tidigare idag ett brev till en av de jag förlorat. Det var skitjobbigt. Efter att jag skrivit två sidor höll jag på att somna. Efter en liten stunds vila- jag satt utomhus på den uteplats som vi hyresgäster har bakom huset, började jag skriva på nytt och efter en stund blev jag sömnig igen och åter igen fick jag lägga ner blocket och pennan. Jag tvekar i den typen av stunder i att min sorg någonsin kommer ta slut och att det överhuvudtaget skulle finnas en ände på det. Men, enligt pedagogen, så fyller sörjande en funktion, men, jag tvekade flera gånger idag när jag satt och skrev brevet, trots att vi pratade om vilka funktioner det fyller. Vi talade om att det är en hedrande ritual till/för den person som man sörjer och att det även är bra för mig, för mitt välbefinnande. Vi sa många bra saker idag. Jag kan ju inte säga att jag inte kom ihåg allt men, mitt fokus är uselt och har varit sådant sen säkerligen 3 månader tillbaka. Ju sämre jag mår desto sämre fokus har jag och ju mindre får jag för mig att jag minns. Med andra ord, ju bättre jag mår desto bättre fokus får jag. Och det känns som att mitt fokus är rätt bra just nu.
Ok, jag ska vara ärlig.
Mina närmaste, två av de, i min släkt, dog väldigt nyligen och innan det hände så var det en hel del hem, sjukhus och hospicebesök. Och innan dess familjekaos och självklart mitt egna kaos. Men nu verkar det ha lugnat ner sig på den dödliga fronten så jag tar en lång paus i lidandet.
Halvtidssjukskriven och jag njuter till fullo av det. En liten ask med alladinhjärtan och repriser av sex in the city avsnitt och långa sovmorgnar. Ja, just det ja. Inte att förglömma- långa promenader och frukostar med detaljrikt tidningsläsande. Sa jag att jag njuter av min sjukskrivning? Jaha, jasså inte? Ja men då så. Jag njuter av min sjukskrivning. Vi har det sanslöst bra i Sverige som överhuvudtaget kan sjukskriva oss på det här sättet. Jag har bott 1 år i Israel och jag berättade om Sverige sjukskrivningssystem för en utav mina vänner som säkerligen tog ett stort skutt uppåt taket när jag var färdig. Hon hade aldrig, aldrig, aldrig kunnat sjukskriva sig på samma sätt där nere. Jag är glad att jag har chansen att ta den tid jag behöver för att få bitarna att falla på plats.
Och det verkar som att de 4 kvinnorna i sex and the city inte har det lättare de heller. När jag ser att t.ex. Mirandas största problem är att hon inte får igång sin Tivo och missat ett avsnitt av sin favorit tv-serie så är jag sanslöst avundsjuk. Men, jag har, tro det eller ej, även jag, erfarenhet av sådana banala problem. Och när jag haft det så har jag självklart, pga den person jag är, analyserat det hela och tänkt att det måste finnas något större jag kan oroa mig över och att jag inte kunnat njuta fullt ut av att jag lyckats få bort alla stora hinder och endast behöva fajtas med de små. I can’t help to wonder….. why do we always think in black and white?
De självtänkande kommentarerna