Usch nu är det sådär ångestjobbigt igen. Jag satt i ett försök att skriva av mig mina känslor men det gjorde att det hela blev ännu värre. Jag lyckades tydligen pricka in rätt ord på mina känslor och lyckades pricka in i den känslan som når mig först av allt. En slags olustig känsla. En riktigt obekväm en. En känsla som lätt skapar illamående. Jag hamnade i den på nytt efter att ha börjat skriva av mig. Märk väl att jag inte mådde på något särskilt sätt innan jag började skriva. Visst det är väl här och nu jag skulle få en komplimang för att jag lyckats så bra med att hitta orden på mina känslor. Jag kan bara hålla med. Men nu är jag ju där igen. I dåligt-självförtroende-och-inte-trivas-med-mig-själv-känslorna. Men det är den där första känslan som kommer krypandes som är den värsta. Den tar sig in i mig som ett kräldjur som vill äta upp mig inifrån. Just nu känner jag mig superynklig. Sådär ynklig så att jag vill tycka synd om mig själv så länge jag bara kan. Oftast mår jag bäst de dagar jag är aktiv vilket i min värld betyder att varit i skolan. Och det var jag idag. Men nu är jag där igen. Jag vet inte just nu vad jag ska säga till mig själv. Vilka snälla ord jag ska ska skjuta in på den tomma platsen i huvudet där de skulle funnits. Jag kan inte placera just nu vad det är som känns mer än ångest. Inte sådan där ta livet av sig ångest utan obehagsångest. Att saker och ting är fel i mitt liv ångest. Att jag inte orkar ta tag i saker ångest och inte orkar göra något åt vad det nu är som behövs tas tag i ångest.