Idag har jag verkligen överträffat mig själv. Jag tog det längsta steget, hoppade från den högsta trampolinen och ställde mig på den högsta avsatsen och tog sats. Jag funderade precis på om jag förlorat någonting…. det enda jag kan ha förlorat var ett ja men som fortfarande idag är ett kanske eller mer: – vi får se, vi tar en dag i taget (faktiskt utformat av mig ej av honom). Det var fan så läskigt men jag hoppade.

Jag gick runt hela dagen idag och en stor del av gårdagskvällen och funderade på en specifik man jag träffade under helgen. Denna man satte griller i huvudet på mig. Faktiskt inte bara griller, även fjärilar i magen och känslor som känns mer äkta än något jag kännt på länge. Men, jag visste inte om han kände detsamma eller om det bara var jag som gick runt med dessa känslor helt allena. När det började närma sig middagsdags för mig och mina ilskna vargtendenser började ta fart mitt i hungern mitt i mina tankar och känslor kring denna mystiska man så frågade jag en kompis som bor i Israel om råd och han sa till mig att om jag har känslor för honom och om det känns som att han kanske missuppfattat mig eller jag honom och om det känns som att jag inte förstår mig på honom så är det mer än rätt att ringa honom och fråga vad tusan det är han tänker på och få bort alla frågetecken ur huvudet. I did it. Och jag fick inte riktigt ett nej, mer som ett kanske eller vi får se eller kanske mer; vi tar en dag i sänder. Han berättade varför och det var en rättvis förklaring och jag vet hur det är att befinna sig där han befinner sig idag i livet. Han är mitt i skiten där man vet varken ut eller in kring vilken väg man ska ta i livet och på vilket sätt det vägvalet kommer förändra ens liv och att man inte valt väg innan har i stort sett hållt på att förstöra en inifrån och ut. Och nu är det hög tid att göra ngt åt det och då kommer jag plötsligt inskuttandes i hans liv med liv och lust och hoppsasteg fylld av energi men även sorg och mina egna problem. Och som den försiktiga och omtänksamma person han är så trodde ju han att han skulle såra mig om han fick ta för stor plats i mitt liv och dessutom om han skulle göra något snedsteg och såra mig så skulle han inte kunna förlåta sig själv just nu. Där står han och jag idag. Jag sa till honom att vi tar en dag i taget och jag är inte här för att övertyga honom om vad som är rätt och fel och inte heller att han ska ge sig in i något han är rädd att han ändå kan klara av i det läget han är i, idag. Men han jag förstod också att han inte vill lägga ner han och mig, vad det än är för att han förstår att det är något värdefullt. Vad som antagligen betydde allra mest för mig var att han kände vad jag kände. Att det inte bara var jag som vet att vi har något speciellt mellan oss. Nu gäller det helt enkelt att jag ser till att samla ihop så mycket tålamod som möjligt. Så mycket det bara går och samtidigt fortsätta leva mitt liv. Ingen vet hur det här kommer sluta. Satans tålamod, satans tankar och känslor som så gärna vill ha nu, som vill veta nu, vill, vill, vill, vill…. men om han är den rätta så kommer det vara värt det och det vet jag med säkerhet att det kommer visa sig, antingen positivt eller negativt. TÅLAMOD!!