En levande berg och dal bana

Vad ska man göra om det enda som händer i ens liv är att huvudet känns tungt som bly, ens syster ringer för att höra hur det är med en och småprata när du själv bara orkar säga ja, nej, kanske, jag vet inte etc? Jag hade dessutom en kompis på besök som annars bor i Sthlm och som kom hem nyligen till Sverige från att ha bott i Bueons Aires i 3 månader. Jag var inte mer social då än vad jag annars brukar vara- tvärtom. Jag orkade knappt lyfta ett finger, huvudet hängde på sviskan och blicken var sorgsen som aldrig förr. Det är sådan här en människa kan bli av sorg, av att mista sina närmaste, av att förlora 2 viktiga människoliv. Det hänger över en. Det hänger över mig. Det är vissa dagar en överhängande börda att vara ledsen. Jag kan inte fungera som andra. Jag satt ute i solen tidigare idag, på den uteplats som tillhör det bostadshus jag bor i och försökte göra några knappa handtag i att färdigställa en kalkyl till en stipendieansökan men jag var tvungen att lägga ner det efter ca 20 minuter då jag blev så trött att jag knappt visste vad jag hette. Jag gick in och la mig en stund på sängan för att vila då en massa bilder kom upp i huvudet på en av de jag mist i cancer. Hon snurrade runt i huvudet som bilder där jag såg henne i olika situationer där vi umgåtts och jag kunde höra hennes röst, hennes skratt, hennes andning. Jag såg att hon hade på sig samma scarf hon brukade ha på sig. En scarf i färgen rostbrun/röd som hon brukade ha virad runt håret. Hon hade nästan alltid samma scarf runt huvudet. Den scarfen var verkligen hennes favorit. När hon frös hade hon ännu en scarf, fast runt halsen istället. Hon hade så många vackra scarfes som passade henne så otroligt bra. Denna person jag pratar om var stödperson i livet, en extra mamma. Någon som alltid sträckte ut sin hand och fanns där. Nu är hon inte här i livet längre. Hon är kremerad och har en minnesten till sin ära på en av begravningsplatserna i den staden jag bor i, som även hon bodde i fram tills för 1 1/2 månad sedan.

Huvudet mitt känns som ett blytungt stenblock. Det måste viras upp med hjälp av en kran för att överhuvudtaget kunna styras upp. Det är så det känns idag. Det är så det känns nästan varje dag. Jag vankar av och an som ett stenblock. Benen likaså ibland. Att tänka är det enda jag kan göra ibland. Jag orkar ingenting och jag försöker liksom intala mig själv att jag får känna så här. Men tydligen går det inte in då jag tillslut börjar känna mig frustrerad i denna sorg, att det känns som att det inte finns någon ände och att de bra stunderna inte kan hålla i sig ens en hel dag.

Och då suckar jag…..

Jag suckar djupt och lågt. Högt och lågt.

När min syster ringde sa hon att hon vill att jag ska komma ner till henne i Malmö där hon bor med våran bror och hans familj, för att hon och de vill träffa mig. Jag var ärlig mot henne och sa: -Det är ingen som vill vara med mig. Det är inte så kul att träffa mig som du tror.

Hon sa: -Det kan du väl låta oss bestämma.

Jag sa:- Jovisst, om ni vill sitta med en syster som bara gråter, är så trött att hon inte vet vad hon själv heter och som bara sover hela tiden så ok.

Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust. Det är inget kul att vara mig. Jag är bara ledsen. Och trött. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag gråter lite till. Det hjälper en liten stund. Sen känner jag mig deppig igen. Och så fortsätter det så. Jag ser inget genombrott…. det händer ingenting, det står bara still. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Jag pratar en del om min fina extramamma som dog i cancer, inte alltför mycket dock, det är så jobbigt att börja prata om henne så jag kommer mig inte ofta för mig att göra det. Men ibland tar jag sats och efteråt känns det bättre- en liten stund. Sen går det neråt igen. Jag är levande berg- och-dal-bana.