Tålamod

Idag har jag verkligen överträffat mig själv. Jag tog det längsta steget, hoppade från den högsta trampolinen och ställde mig på den högsta avsatsen och tog sats. Jag funderade precis på om jag förlorat någonting…. det enda jag kan ha förlorat var ett ja men som fortfarande idag är ett kanske eller mer: – vi får se, vi tar en dag i taget (faktiskt utformat av mig ej av honom). Det var fan så läskigt men jag hoppade.

Jag gick runt hela dagen idag och en stor del av gårdagskvällen och funderade på en specifik man jag träffade under helgen. Denna man satte griller i huvudet på mig. Faktiskt inte bara griller, även fjärilar i magen och känslor som känns mer äkta än något jag kännt på länge. Men, jag visste inte om han kände detsamma eller om det bara var jag som gick runt med dessa känslor helt allena. När det började närma sig middagsdags för mig och mina ilskna vargtendenser började ta fart mitt i hungern mitt i mina tankar och känslor kring denna mystiska man så frågade jag en kompis som bor i Israel om råd och han sa till mig att om jag har känslor för honom och om det känns som att han kanske missuppfattat mig eller jag honom och om det känns som att jag inte förstår mig på honom så är det mer än rätt att ringa honom och fråga vad tusan det är han tänker på och få bort alla frågetecken ur huvudet. I did it. Och jag fick inte riktigt ett nej, mer som ett kanske eller vi får se eller kanske mer; vi tar en dag i sänder. Han berättade varför och det var en rättvis förklaring och jag vet hur det är att befinna sig där han befinner sig idag i livet. Han är mitt i skiten där man vet varken ut eller in kring vilken väg man ska ta i livet och på vilket sätt det vägvalet kommer förändra ens liv och att man inte valt väg innan har i stort sett hållt på att förstöra en inifrån och ut. Och nu är det hög tid att göra ngt åt det och då kommer jag plötsligt inskuttandes i hans liv med liv och lust och hoppsasteg fylld av energi men även sorg och mina egna problem. Och som den försiktiga och omtänksamma person han är så trodde ju han att han skulle såra mig om han fick ta för stor plats i mitt liv och dessutom om han skulle göra något snedsteg och såra mig så skulle han inte kunna förlåta sig själv just nu. Där står han och jag idag. Jag sa till honom att vi tar en dag i taget och jag är inte här för att övertyga honom om vad som är rätt och fel och inte heller att han ska ge sig in i något han är rädd att han ändå kan klara av i det läget han är i, idag. Men han jag förstod också att han inte vill lägga ner han och mig, vad det än är för att han förstår att det är något värdefullt. Vad som antagligen betydde allra mest för mig var att han kände vad jag kände. Att det inte bara var jag som vet att vi har något speciellt mellan oss. Nu gäller det helt enkelt att jag ser till att samla ihop så mycket tålamod som möjligt. Så mycket det bara går och samtidigt fortsätta leva mitt liv. Ingen vet hur det här kommer sluta. Satans tålamod, satans tankar och känslor som så gärna vill ha nu, som vill veta nu, vill, vill, vill, vill…. men om han är den rätta så kommer det vara värt det och det vet jag med säkerhet att det kommer visa sig, antingen positivt eller negativt. TÅLAMOD!!

Saknad och jobbångest på samma gång

Urk på burk. Efter att ha haft en riktigt skön tid i 4 dagar så har nu jobbångesten lyckats få sitt grepp om mig. Det passar väldigt bra med tanke på att det är söndag idag och måndag imorgon och att det är väldigt grått och småregningt ute. Jag har verkligen ingen lust att gå till jobbet imorgon. Jag frågade min storasysters pojkvän om han och min syster kunde anställa mig på heltid som kock i deras hus så jag kunde säga upp mig på det jobb jag har. Han sa att visst det är inga problem. Tänk om det var så lätt!! Jag vill verkligen inte under några omständigheter gå tillbaka till jobbet imorgon. Tycker inte om min arbetsuppgifter och jag har en av Sveriges sämsta chefer och skittråkiga arbetskamrater. Nja, alltså det där med arbetskamraterna är väldigt olika från dag till dag men just nu när jag tycker att allt med jobbet är jobbigt tycker jag att jag har rätt att generalisera och säga att även mina arbetskamrater är tråkiga allt som oftast.

 

Jag har tänkt väldigt mycket på en väldigt speciell kompis i Israel som jag var med mycket när jag bodde där och igår var han inloggad på Msn i flera timmar och vi satt och skrev till varandra under hela den tiden. Det gjorde mig väldigt glad. Jag har saknar honom väldigt mycket och gör det fortfarande. Han är så himla fin som människa och som vän. Vi har haft många väldigt fina stunder tillsammans. Och förhoppningsvis hinner han hälsa på mig i höst i Sverige. Men först av allt kommer jag komma till Israel och då kommer vi få en del tid tillsammans. Det ska bli så skönt att vara med en riktigt bra vän. Det är sällan det klickar så bra med någon. Och jag trivs väldigt bra med hans familj också och det verkar vara samma för de. Gud vad jag saknar honom. Min fina vän. Jag måste hålla ut. Jag måste ha tålamod. Eller om jag ska vara korrekt så ska jag säga: – Jag vill ha tålamod, jag vill hålla ut hela juli månad och göra ett bra arbete den sista tiden jag har kvar på mitt arbete innan semestern och innan jag säger hej då för gott till min arbetsplats. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kommer in på den utbildning jag sökt så att jag kan få starta upp den seriösa vägen till ett yrke och till att få andas ut och trivas med det jag gör och ha roligt. Håll tummarna för mig vem du än är!!

Sommarlov

Jag är seg och trött i huvudet. Väntade antagligen alldeles för länge med att käka lunch som sedan blev till någon slags middag. Jag var med mina systra; en äldre och en yngre och min äldre systers pojkvän till en av stränderna som ligger vid Stenungsunds viken. Det var riktigt skönt! Vi hittade ett ställe att sitta/ligga vid precis på en klippa. Min systers pojkvän läste ur en fornordisk sagobok medan vi andra låg och lyssnade och käkade bullar som jag hade bakat igår kväll. Sedan byttes de av och min storasyster tog över sagoberättandet alltmedan vinden ven och vi andra låg och burrade ihop oss med en pläd över och solen i ansiktet. Det var verkligen riktigt skönt. När vi kom hem efter att ha storhandlat käkade en vi en jättegod soppa som min systers pojkvän tillagat igår kväll och den smakade ännu smaskigare idag. Så, nu är åtminstone jag sådär skönt seg och trött i huvudet och ägnar mig mest åt att spela kinaschack på nätet. Riktigt skönt!!

Nu är det sommarlov!! Det är såhär jag vill ha det i några veckor till. När jag ska ha semester, riktig sådan, inte sådan där ledighet som är under midsommarhelgen, då kommer jag åka på turné med mig själv i Israel och kommer ju självklart ha lite lugnt tid då också men det blir en hel del omkring flackande. Men det får det vara värt. Det är värt det då jag får vara i det land jag känner mig mest hemma i och som får mig att slappna av allra mest.

Jag har under dagen funderat över hur avslappnad jag känner mig här ute på landet till skillnad från vardagarna som jag spenderar i stan. Jag önskar att jag kunde känna samma sak när jag är i stan i Göteborg där jag bor. Jag vet inte om den här avslappande känslan kommer från att jag inte är i stan eller om det är för att jag mår bra eller om det helt enkelt är en kombination. Vad jag vet är att jag just nu har det bra och har ett lugn i mig och jag önskar att ha det så varje dag. Det här får mig att fundera på om det är ute på landet jag ska bo om jag i framtiden bor kvar i Sverige. Men jag vet att om jag bor i Israel eller om jag bor i USA så är det just för att jag vill åt storstadslivet. Men, jag vet även att jag får ett liknande lugn i mig när jag är i Majorna i Göteborg. Jag arbetar nu stenhårt på att skaffa en byteslägenhet i Majorna men det går segt men snart kanske det klickar.

Jag är så arg att det kokar

Min längtan till Israel och mina vänner runt omkring i landet är så stor och stark att jag gråter varje gång jag lyssnar på en israelisk låt jag tycker mycket om. Jag är just nu hos min storasyster som bor utanför Stenungsund och hon är tillsammans med en marockan som precis som jag älskar låten Imini som sjungs av den idag avlidne Ofra Haza. Ofra Haza var en helt otroligt yemenitisk judinna som bodde i Israel. Hennes röst är så stark och så full av känslor att tårarna med ens rullar nerför kinderna så fort låten startats upp. Jag saknar mina underbara vänner så otroligt mycket. Jag önskar att jag hade ord att förklara hur det känns. Jag kan knappt hålla ut till augusti då jag själv sitter på planet till Israel. Jag lyckades mitt i denna eufori skapa en ilska då jag satt och läste Jonathan Lemans krönika:

Sahlins sossar lierar sig med extremister:http://www.expressen.se/debatt/1.1199240

Det var inte svårt att låta ilskan ta över redan efter några rader. Jonathan hade varit på en konferens på Palmecentret som vad jag förstod skulle ha handlat om fred men det slutade med att den handlade om hur många punkter de inbjudna talarna kunde rada upp mot Israels existens. HÄR PRATAR VI OM PALMECENTRET!! Detta center finns för att medverka till fred och skapa den här typen av diskussioner och konferenser. Så vad jag inte kan förstå är varför man bjuder in talare som går ut helt öppet med att vara mot Israels existens och dess invånare som är israeliska medborgare. Jag har bott i detta fantastiska land i 1 år och jag har umgåtts med såväl israeler som araber som beduiner. Jag kan inte säga att jag vet att det kan funka med en tvåstatslösning men jag tycker att det är en bättre lösning än en enstatslösning. I en tvåtstatslösning är även palestinierna inräknade så att de ska få sin egna stat. Jag tycker att det är sanslöst respektlöst att bjudan in talare till en fredens hus och fredens konferens som är uttalat emot Israel och dess existens. Jag kan förstå den ilska som finns i världen mot detta vackra land men det hjälper inte att vara emot dess existens det inbjuder inte till en lösning och det skapar bara mer ilska och frustration hos båda parter. Plus att jag kan inte för mitt liv förstå varför svenska politiker tar ställning mot Israel och dess existens när de själva inte ens varit i landet och talat med politikerna från båda sidor. Det är helt sanslöst. Det är inte första gången det händer och det kan inte nog uttryckas med ordet frustration hos mig. Jag är så satans trött på alla dessa svenskar som tror att de vet och säger att det de säger är sanningen om hur det är när de inte ens satt sin fot där. Varför gör de detta om och om och om igen? Det retar upp mig nåt som in i norden. Jag gör aldrig så om andra länder. Jag kan t.ex. inte sitta och säga att jag vet hur Palestinerna har det eller hur deras önskade stat fungerar idag, just av den anledningen att jag inte bor där och jag har inte heller satt min fot där plus att jag har inte talat med tillräckligt många palestiner för att kunna lägga min näsa i blör.

Därmed basta

Jag skriver och det tar emot. Det tar emot för att jag jagar min egna svans. Nu undrar ni vad tusan jag syftar på. Jag syftar på det faktum att jag tycker att mina egna tankar är banala. För att jag inte vant mig vid att vara svag. Trots att jag är den första att säga till den som är i samma situation som mig själv att: ”att vara svag är att visa sig stark och om du inte kan vara svag så kommer du aldrig bli stark”. Jag drar även klyschan, den mest förekommande, att man även kan relatera det stadium, det man går igenom, som att: ” efter regn kommer sol och tvärtemot”. Det jobbiga eller det som är bra, är att sådana här klyschor finns till av ett ändamål- att hjälpa. Undrar om jag säger allt detta till mig själv. Om det är så, hoppas jag att det hjälper.

Jag skriver och det tar emot. Tar emot för att jag anser att min sorg, den sorg jag bär på, den sorg jag känner, den sorg jag gråter pga, den sorg jag har för att en av mina närmaste, Anna, har dött. Och hon betyder och betydde otroligt mycket. Och, som om det inte vore nog, som om jag inte redan gått över gränsen gällande klyschor (plötsligt kommer jag att tänka på min förra pojkvän som mer än bara hatade klyschor), att Anna fick en än mer större betydelse för mig efter att hon dog. Missförstå mig rätt här, jag insåg även när hon var vid liv att hon var väldigt betydelsefull för mig. Annars hade jag inte träffat henne så ofta som jag faktiskt gjorde och pratat så mycket om vad som är värdefullt för mig.

Jag hade ingen aning om hur ont det faktiskt kan göra att mista någon som står mig nära. Nu vet jag hur det känns. Och jag kan sätta mig in i hur det var även för en kompis som jag lärde känna under gymnasietiden som mist sin mor. Jag kunde inte vid den tidpunkten när hennes mor dog sätta mig in i hur det kändes överhuvudtaget. Men nu vet jag. Jag kan ju självklart inte veta exakt hur hon känner det. Jag är säker på att hon och jag har många liknande känslor och upplevelser. Men, det var hennes mamma som dog och Anna var inte min mamma. Men nära nog! Anna var min stödperson i livet. Anna var även en av mina bästa vänner och tillika släkt. Dock inte genetisk släkt däremot var hon sambo till min farbror och hon blev tillsammans med honom då jag var 3 år gammal och fortsatte vara det fram till den dag hon dog. Nånting Anna kom tillbaka till då och då när vi pratade om hur det var första gången jag träffade henne var att jag var rädd för henne. Och strax efter kom jag till att accepetera och respektera henne med en väldigt massa kärlek och hon blev i slutändan den där mamman som jag aldrig hade då jag hade behövt det. Återigen, missförstå mig rätt- jag har en biologisk mamma men hon var inte alltid där när det behövdes. Därför fick Anna bli någon slags ersättare. Och ta mig tusan vilken fantastisk ersättare hon var. En av de bästa jag kunde haft. Därför gör det så satans ont, inte bara för att jag fick se hur en sådan fantastisk person som Anna var, gick upp i rök, men, även för att en del av mig dog med henne. Hon var alltid en del av mig- en stor del. Och den delen är nu tom i mig. Och det gör så satans ont att jag inte alltid vet vart jag ska ta vägen med all min sorg. En sorg som alltför många påtalat kommer minska med tiden och ju mer jag sörjer. De har säkerligen rätt- men, i vanlig ordning så ser jag inte ljuset i tunneln. Jag kan erkänna att jag har börjat känna mig bättre och lättare till mods. Men då och då kastas jag tillbaka till ruta ett efter att jag varit sjukskriven och skall börja arbeta på nytt. Just för det faktum att jag aldrig hinner repa mig. Just för att jag inte har råd att sjukskriva mig under en längre tid. Men, nu har 2 olika personer vid 2 olika tillfällen sagt till mig att jag komplettera sjukskrivningen med socialbidrag. Vilket jag nu skall pröva att göra. Detta är ett beslut jag tagit och som måste genomföras då jag nu känner att jag vid varje tillfälle blir utsatt för stress utifrån t.ex. när jag måste ta beslut som kommer emellan mitt sörjande slutar med att jag bryter ihop och att inte kan tänka klart och därefter kommer tröttheten. Och jag vill verkligen inte tillbaka till mitt arbete då jag känner att jag inte får något stöd därifrån. Jag har chefer som skiter blotta fan i mej och som inte vet hur ett ledarskap skall skötas och som definitivt inte vet vad ärlighet innebär. Ok att det finns värre situationer men det är tillräckligt jobbigt för att jag inte skall känna mig uppskattad. Därmed basta!

Insomnia

Jag ville egentligen inte skriva idag. Anledningen är att jag är ganska vidskeplig eller neurotisk. Det är vilket som. Båda anledningarna är lika idiotiska. Saken är den att jag får för mig att jag kommer ha ännu svårare att somna om jag skriver om det. Jag vet inte varför. Men, kanske för att jag då börjar tänka mera på det. Jag sov inte en blund föregående natt. Med andra ord så borde jag kunna sova som en bebis idag. Men, då jag varit med om detta sjukligt antal gånger så blir jag självklart orolig och är tveksam till om jag kommer få en hel natts sömn. Som jag sa igår när vem det nu var sa God Natt så sa jag; -Det märker vi. Tror du att jag är skeptisk? Yes det är mycket riktigt. Min sömnrytm har fumlat runt i mörkret som en berg-och-dal-bana i flera månader och precis när jag lyckas få ordning på den så är det så dags igen att diagnostisera mig själv med Insomnia eller ”Kvinnan som aldrig sov”. Never heard of her? Well than it’s right about time… B-e-c-a-u-s-e here she is!

 

En levande berg och dal bana

Vad ska man göra om det enda som händer i ens liv är att huvudet känns tungt som bly, ens syster ringer för att höra hur det är med en och småprata när du själv bara orkar säga ja, nej, kanske, jag vet inte etc? Jag hade dessutom en kompis på besök som annars bor i Sthlm och som kom hem nyligen till Sverige från att ha bott i Bueons Aires i 3 månader. Jag var inte mer social då än vad jag annars brukar vara- tvärtom. Jag orkade knappt lyfta ett finger, huvudet hängde på sviskan och blicken var sorgsen som aldrig förr. Det är sådan här en människa kan bli av sorg, av att mista sina närmaste, av att förlora 2 viktiga människoliv. Det hänger över en. Det hänger över mig. Det är vissa dagar en överhängande börda att vara ledsen. Jag kan inte fungera som andra. Jag satt ute i solen tidigare idag, på den uteplats som tillhör det bostadshus jag bor i och försökte göra några knappa handtag i att färdigställa en kalkyl till en stipendieansökan men jag var tvungen att lägga ner det efter ca 20 minuter då jag blev så trött att jag knappt visste vad jag hette. Jag gick in och la mig en stund på sängan för att vila då en massa bilder kom upp i huvudet på en av de jag mist i cancer. Hon snurrade runt i huvudet som bilder där jag såg henne i olika situationer där vi umgåtts och jag kunde höra hennes röst, hennes skratt, hennes andning. Jag såg att hon hade på sig samma scarf hon brukade ha på sig. En scarf i färgen rostbrun/röd som hon brukade ha virad runt håret. Hon hade nästan alltid samma scarf runt huvudet. Den scarfen var verkligen hennes favorit. När hon frös hade hon ännu en scarf, fast runt halsen istället. Hon hade så många vackra scarfes som passade henne så otroligt bra. Denna person jag pratar om var stödperson i livet, en extra mamma. Någon som alltid sträckte ut sin hand och fanns där. Nu är hon inte här i livet längre. Hon är kremerad och har en minnesten till sin ära på en av begravningsplatserna i den staden jag bor i, som även hon bodde i fram tills för 1 1/2 månad sedan.

Huvudet mitt känns som ett blytungt stenblock. Det måste viras upp med hjälp av en kran för att överhuvudtaget kunna styras upp. Det är så det känns idag. Det är så det känns nästan varje dag. Jag vankar av och an som ett stenblock. Benen likaså ibland. Att tänka är det enda jag kan göra ibland. Jag orkar ingenting och jag försöker liksom intala mig själv att jag får känna så här. Men tydligen går det inte in då jag tillslut börjar känna mig frustrerad i denna sorg, att det känns som att det inte finns någon ände och att de bra stunderna inte kan hålla i sig ens en hel dag.

Och då suckar jag…..

Jag suckar djupt och lågt. Högt och lågt.

När min syster ringde sa hon att hon vill att jag ska komma ner till henne i Malmö där hon bor med våran bror och hans familj, för att hon och de vill träffa mig. Jag var ärlig mot henne och sa: -Det är ingen som vill vara med mig. Det är inte så kul att träffa mig som du tror.

Hon sa: -Det kan du väl låta oss bestämma.

Jag sa:- Jovisst, om ni vill sitta med en syster som bara gråter, är så trött att hon inte vet vad hon själv heter och som bara sover hela tiden så ok.

Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen lust. Det är inget kul att vara mig. Jag är bara ledsen. Och trött. Jag orkar inte. Jag orkar ingenting. Jag gråter lite till. Det hjälper en liten stund. Sen känner jag mig deppig igen. Och så fortsätter det så. Jag ser inget genombrott…. det händer ingenting, det står bara still. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Jag pratar en del om min fina extramamma som dog i cancer, inte alltför mycket dock, det är så jobbigt att börja prata om henne så jag kommer mig inte ofta för mig att göra det. Men ibland tar jag sats och efteråt känns det bättre- en liten stund. Sen går det neråt igen. Jag är levande berg- och-dal-bana.

Fokus

Jag har börjat gå i samtal hos den Judiska Församling jag tillhör’s, församlingspedagog. Kändes som en bra grej att göra då den terapeut jag gått till i flera månader plötsligt visade sig vara alkoholist. Hmmm… ja, just det ja, ännu en sak som jag ska göra- anmäla henne till socialstyrelsen som har en övervakningsavdelning för just den här sortens situationer. Tillbaka till samtalen med församlingspedagogen. De är mer givande än vad jag någonsin kunnat tro. Han ger mig väldigt konkreta saker att arbeta på så jag kan slussas genom den sorgeperiod jag är inne i. Och just det där ordet- slussa, beskriver exakt det behov som behövs tillfredställas i min terapi för att jag skall kunna hjälpa mig själv. Med andra ord så tar jag inte hjälp för att den personen ska tänka åt mig utan för att jag ska kunna hjälpa mig själv genom att den personen får mig in på en annorlunda/alternativ/ny- väg. Och jag misstänker att de råd han ger mig faktiskt hjälper. Jag prövar mig fram och just nu känner jag mig lite lättare till mods än vad jag gjort under hela dagen.

Och samtidigt som jag bearbetar all sorg jag bär på så försöker jag byta den lägenhet jag bor i till en billigare. Församlingspedagogen har rått mig till att följa mina egna behov och använda denna vecka som jag nu valt att ha som sjukskriven till att bearbeta min sorg och att då bara prata om det som är jobbigt och använda de verktyg som hjälper mig att uttrycka mig. Jag använder mig dels av fotografi och av skrivandets ädla konst. Och det är precis det jag gör nu. Skriver av mig! Skriver, skriver, skriver…… Jag skrev tidigare idag ett brev till en av de jag förlorat. Det var skitjobbigt. Efter att jag skrivit två sidor höll jag på att somna. Efter en liten stunds vila- jag satt utomhus på den uteplats som vi hyresgäster har bakom huset, började jag skriva på nytt och efter en stund blev jag sömnig igen och åter igen fick jag lägga ner blocket och pennan. Jag tvekar i den typen av stunder i att min sorg någonsin kommer ta slut och att det överhuvudtaget skulle finnas en ände på det. Men, enligt pedagogen, så fyller sörjande en funktion, men, jag tvekade flera gånger idag när jag satt och skrev brevet, trots att vi pratade om vilka funktioner det fyller. Vi talade om att det är en hedrande ritual till/för den person som man sörjer och att det även är bra för mig, för mitt välbefinnande. Vi sa många bra saker idag. Jag kan ju inte säga att jag inte kom ihåg allt men, mitt fokus är uselt och har varit sådant sen säkerligen 3 månader tillbaka. Ju sämre jag mår desto sämre fokus har jag och ju mindre får jag för mig att jag minns. Med andra ord, ju bättre jag mår desto bättre fokus får jag. Och det känns som att mitt fokus är rätt bra just nu.

Fantasier

Upprörd och frustrerad. Nej egentligen bara frustrerad. Eller hur var det nu? Ensam och frustrerad. Usch… det är så komplicerat att vara singel tjej idag i det som idag kallas för modernt samhälle. Det görs fler och fler filmer som handlar om att gifta sig trots att singellivet är ”hajpat” till tusen. Filmer som handlar om att hitta den rätta kommer aldrig sluta massproduceras. Och det är jag både glad och ledsen för med tanke på att pressen på sätt och vis bara blir större ju fler sådana filmer som produceras och ju fler sådana filmer jag ser men och andra sidan så får jag ju upp hoppet lite då jag ser att även den värste eller den sämste eller den fulaste, eller nåt sånt, kan hitta rätt. Ok, att det bara är på film, men, som den romantiker jag är så vill jag gärna tro på det jag ser eller i alla fall låta filmen trigga igång mina fantasier. I mina fantasier är jag som vilken romantiker till tjej som helst. Jag ser mig själv stå under ”chuppan” med min blivande man med mina föräldrar vid min sida och hans föräldrar om hans sida och rabbinen framför oss och att min man slutligen krossar glaset och att vi kysser varandra och lever lyckliga i resten av våra liv som ett riktigt modern coolt gift par. Vi kommer inte vara ett sådant där trist par som knappt pratar med varandra och som umgås på tu man hand med våra vänner hela, hela, hela tiden. Vi kommer vara ett sådant där samarbetande par. Och vi kommer framförallt ha roligt tillsammans.

Men, just nu ser det inte särskilt ljust ut. Och jag känner mig mer vilsen än någonsin. Särskilt med tanke på att jag gång på gång lyckas hamna i kriser av olika slag och whoops har jag tappat fotfästet igen och ska så ta mig upp till ytan igen och stå på 2 starka ben igen. Det har nog aldrig varit så svårt att vara vuxen och ung kvinna som idag. Vissa dagar känns det som att det är ett heltidsarbet att bara hålla mig själv flytande. Och allt jag längtar efter just nu, just i denna stund är en livspartner. Jag vill bli kär och få lov att dela mitt liv med någon som vill detsamma. Jag vill må bra, ha det bra, få lov att styra över mitt liv och…. ja helt enkelt ha det bra.