Ok, jag ska vara ärlig.

Mina närmaste, två av de, i min släkt, dog väldigt nyligen och innan det hände så var det en hel del hem, sjukhus och hospicebesök. Och innan dess familjekaos och självklart mitt egna kaos. Men nu verkar det ha lugnat ner sig på den dödliga fronten så jag tar en lång paus i lidandet.
Halvtidssjukskriven och jag njuter till fullo av det. En liten ask med alladinhjärtan och repriser av sex in the city avsnitt och långa sovmorgnar. Ja, just det ja. Inte att förglömma- långa promenader och frukostar med detaljrikt tidningsläsande. Sa jag att jag njuter av min sjukskrivning? Jaha, jasså inte? Ja men då så. Jag njuter av min sjukskrivning. Vi har det sanslöst bra i Sverige som överhuvudtaget kan sjukskriva oss på det här sättet. Jag har bott 1 år i Israel och jag berättade om Sverige sjukskrivningssystem för en utav mina vänner som säkerligen tog ett stort skutt uppåt taket när jag var färdig. Hon hade aldrig, aldrig, aldrig kunnat sjukskriva sig på samma sätt där nere. Jag är glad att jag har chansen att ta den tid jag behöver för att få bitarna att falla på plats.

Och det verkar som att de 4 kvinnorna i sex and the city inte har det lättare de heller. När jag ser att t.ex. Mirandas största problem är att hon inte får igång sin Tivo och missat ett avsnitt av sin favorit tv-serie så är jag sanslöst avundsjuk. Men, jag har, tro det eller ej, även jag, erfarenhet av sådana banala problem. Och när jag haft det så har jag självklart, pga den person jag är, analyserat det hela och tänkt att det måste finnas något större jag kan oroa mig över och att jag inte kunnat njuta fullt ut av att jag lyckats få bort alla stora hinder och endast behöva fajtas med de små. I can’t help to wonder….. why do we always think in black and white?